Aftonbladet – 6 juni 1862, sida 3

jantesledt och förqväft hans af naturen goda i sceniska anlag, huru han visar sig med ihäri diga och stränga studier kunna blifva en oanska framstående talang. Qvartetten i tredje akten mellan Marga etha, Faust, Martha och Mefistofeles, äfven om en duett mellan de begge förstnämnde ro ypperligt komponerade, likaså den förut nämda krigarkören, vexelkörerna i andra ak ten samt Margarethas melodiska partier. Utförandet kan således, relativt till våra ressurser, anses ganska lyckadt. Den sceniska uppsättningen är i flera fall ypperlig, och visionerna, som ofta återkom ma, äro framstälda med stor effekt. Dö Faust i första akten ser den enkla Margaretha i hennes lilla blomstergård hägra på väggen i sit dystra arbetsrum, eller då han, efter den bacchantiska festen med Mefistofeles om Walpurgis-natten bland nymfer och danserskor, plötsligt, sedan-alla de Ivsande drömbilderna försvunnit, ser Margarethas likbleka gestalt skrida genom hålvägen, är i sanning gripande. Också var de knappast publiken kunde stäfja sin förtjusning så mycket, att ej det herrliga orkesterpartiet, som alltjemt fortgick, blef öfverröstadt af applåderna. Mot de förkortningar som här vidtagits vilje vi dock inlägga en allvarsam protest: synnerligast i tredje aktens slutscen, åå Mefistofeles kollrat bort gamla Martha, och Faust lockat af Margarethas oskyldiga hjerta bekännelse om hennes kärlek. Hufvudmomentet i hela handlingen, som just gifver den dess tragiska vändning, är ju här Mefistofeles gäckeri, sedan Faust låtit Mar garetha gå och nöjer sig med den oskyldiga 2lädjen att veta sig älskad af henne. Nu är det just som Mefistofeles griper hans själ genom att locka honom att uppsöka hennt på nytt och att för alltid störa hennes frid. Denna slutscen var vid gårdagens represen tation borttagen, hvilket vi dock hoppas vid. de följande representationerna icke måtte hända. De sista akterna förefalla oftv så hårdt rundklippta, att sammanhanget nära a0g förloras. Hexeriet med blommorna som visspa i Ziebels band, tills han doppat den i vigvattnet, kommer också något omotiveradt. Men operan är i alla fall alltför lång och vi inse nog huru svårt det skulle vara att vid nödiga förkortningar hitta just det som minst skadar att taga bort, då hvarje bit it såväl musik som text är i sig sjelf så berättigad som här.