Aftonbladet – 5 juni 1862, sida 2

sjelf eller sina fel, ty han var en redlig och samvetsgrann man sömt dömde sig strängare än någon annan skuile gjort. Har insåg nu att han lefvat-endast för pennin gen och-att han gjort orätt deri. Han er kände att han ibland visat sig hård och känslolös mot några fattiga bönder som arrenderade en del af hans egendom : byn, och att han kunnat handla kristli gare och barmhertigare mot dem, utan ati sjelf egentligen blifva lidande derpå. Och då Mary säg hans själslidande och hörde hans klagan, lärde hon vid hans dödsbädd inse att äfven hennes lif tagit en dylik missriktning, och denna lärdom förglömde hon aldrig. Det tvång, som förut hvilat öfver hennes bästa och varmaste känslor, löstes nu på en gång, och det låg något af katolikernas botgöringsanda i den värma, hvarmed hon försökte att väl och nyttigt använda dessa. penningar, som så oroat hennes fars samvete, i den oro, hvarmed hon uppsökte fattigdomen och lidandet, i stället för att, såsom förr, gå dem förbi. Hon ansåg sig sjelf för mycket rik, och utan tvifvel öfverstego äfven hennes inkomster betydligt de utgifter som hon med sina enkla vanor kunde behöfva göra. Hon hade sett huru illa hennes fars sparsamhet slagit ut, och allvarligt föresatt sig att godtgöra hans misstag så vidt hon förmådde, samt utförde denna. föresats med en ihärdighet som endast finnes hos en god och ädel qvinna. Vi andra verldsmenniskor, som mr Parslow skulle kalla oss, kunna väl hafva tillfälliga anfall af välgörenhet ibland, men dessa förgå snart vid åsynen af en stor skräddarräkning eller under en utflygt i det gröna om sommaren, eller vid tanken på den stora middag vi måste gifva tör att fördunkla alla våra vänner och bekanta, och