Aftonbladet – 2 juni 1862, sida 2

Utrikes Eorrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 27 Maj. Det var ingen pessimistisk uppfattning, då jag i ett föregående bret förutspådde ett diplomatiskt nederlag för den preussiska ministdren i den kurhessiska Irågan, trots hennes skenbart energiska uppträdande. De vexlande öden, saken genomgått, äro bekanta för edra läsare. Emellertid beslöt förbundsdagen i förgår, den 24 dennes, att den kurhessiska författningen af år 1831 skall återställas, men utan 1849 års vallag och! med vilkor, som skola förorsaka svårigheter. Att en tysk fråga, som i många år varit oafgjord och hvars lösning på alla håll erkännes vara nödvändig, icke utan alla omsvep kan afgöras, är bekant. Eljest vore det ju icke någon tysk fråga. Utan subtiliteter, statsrättsligt utfanderade finesser och alla möjliga doktrinära bakportar går någonting här i landet aldrig för sig, aldra minst vid förbundsdagen. Ett steg framåt har den mångåriga förvecklingen dock i alla fall kommit, och derföre har man de preussiska valen att tacka. Våra elektorer utöfvade en helsosam påtrvyckning på: ministeren. Hon sattes i rörelse af fruktan för en progressiv kammare och inverkade å sin sida å förbundsdagen. Så hände således den utomordentliga händelsen. Förbundsdagen fattade på 14 dagar beslut, hvilka, om också verkställigheten skall stöta på hinder, likväl ändtligen skola förhjelpa det så mycket pinade kurhessiska folket till en smula af dess goda rätt. Så mycket är dock säkert, att den preussieka ministeren icke skall draga någon vinst af sakehs temligen gynnsamma utgång. Det ser gönska illa ut med den af Preussen direkt fordrade upprättelsen för den förmenta skymf, som tilltogats konungen af kurfursten, Man tyckes vilja stoppa Preussens ultimatum i fickan, och om truppernas inryekande i Kurhessen är numera knappt fråga. Kurfursten skall kanske om någon tid afskeda sin ministåre, men ej genast, just emedan han vill undvika skenet af att gifva efter för Preussen. Man var således återigen käckare i ord än i handling, och ehuru det så mycket gällde Preussens ära, att ett ryggande tillbaka knappt tycktes möjligt, så skall väl åter Preussens handling inställas, i samma ögonblick den skulle ärorikt ådagaläggas. Ryktena, att kurfursten skall ha skrifvit ett urskuldande bref till konungen och lofvat afskeda de båda ministrar, som voro närvarande vid audiensen, tarfva bekräftelse. Äfven vi ha hört talas om ett dylikt bref. Det kurhessiska sändebudet v. Baumbach skulle ha erhållit det före sin afresa, men grefve Bernstorff ville ej mottaga honom, när han önskade taga afskedaf grefven och framlemna brefvet. Huruvida det sedermera framkommit till sin adress och hvad det innehöll, bar ej blifvit bekant. Men hvarföre ville icke grefve Bernstorff mottaga hr von Baumbach, för hvilken han kort derefter tillkännagat de diplomatiska förbindelsernas upphörande? Det finns försmädliga tungor, som påstå, att den preussiske utrikes ministern ville undgå förlägenheten att nödgas upplysa kurfurstens sändebud om huruvida de preussiska trupperna skulle inrycka i Kurhessen eller ej. Kasselerzeitung har emellertid försäkrat och trots den officiösa Sternzeitongs förlägna och skrufvade dementi vidhållit, att grefve Bernstorff förut i ett samtal lugnat hr v. Baumbach rörande trupprörelsen och sagt honom att den icke innefattade någon demonstration mot den kurhessiska regeringen! Detta erinrar om hr v. Manteuffeis beteendei November 1850, då han hemligen lät under rätta det österrikiska sändebudet hr v. Prokesch, att han kunde skrifva till Wien, att man der ej borde oroa sig öfver den preussiska mobiliseringen (som skenbart var riktad mot Österrike). På samma sätt yttrade sig hr v. Schleinitz till hr de Moustier i afseende å Frankrike sommaren 1859! Efter allt detta kan det ej väcka någon förundran, att allmänhetens spända väntan rörande de preussiska storverken betydligt lagt sig. Preussen ska!l på sin höjd, om Kurhessen slutligen skulle vägra den fordrade upprättelsen, besätta den provianteringsväg, som är genom fördrag beviljad för dess trappers genommarsch, men sannolikt undvika hvarje konflikt med förbundsdagen, till följd af ett inryckande i Kurhessen utöfver denna väg. Grefve Bernsdorff har dessutom varit sjuk några dagar, hvilket ej är egnadt att stärka hans alltid tvifvelaktiga energi. Värt sändebud i Petersburg, hr von Bismarck-Schönhausen har blifvit utnämnd till sändebud i Paris och afreste i går dit. Hrv. Bismarck anses,såsom bekant är, såsom anhängare af den fransk-preussiska alliänsen. och hans utnämning tilt platsen i Paris betraktas allmänt såsom ett schackdrag mot Österrike, som har gjort ond blod genom sin agitation mot handelsfördraget med Frankrike. — Märkligt är, att ryska sändeudet, br von Budberg, som i lördags ankom hit från Petersburg, samma afton af reste till Baden-Baden, der hans familj befinner sig. Derifrån skall han, såsom det påstås, begifva sig incognito till Paris. Han sammanträffar således der med hr von Bismarck. Hvad för soppa som skall kokas i Paris, lär man väl först längre fram erfara. En fransk-rysk alhans med Preussen blir ej färdig i bråd hast. Men omöjligt vore det aj under de europeiska förhållandenas nuvarande tillstånd. att orundvalarne för en dvlik