Aftonbladet – 2 juni 1862, sida 2

Nej, nej, Hugo ... men låt oss dock dröja något. Jag är så ung ännu och jag behöfver tid för att vänja mig vid tanken på framtiden. eDu är ju aderton år och vis på ditt hjertas känslor, sade han, hvad skola vi vänta på? Bessy talade åter om sin ungdom och om den korta tid som förflutit sedan de först lärde känna hvarandra. Du litar således ej på beständigheten af min kärlek?4 sade han allvarligt. Jo, fullkomligt, det var ej af detta skäl, men hon tyckte det vara klokare att vänta någon tid, att bättre lära känna hvarandra, än att gilta sig så i häst, utan att veta om de öfverensstämde eller ej. Det var ja infan brådska, de voro förlofvade och kunde ita på hvarandra. Men allting är ovisst här i verlden, Bessy, och jag tycker om att åtminstone kunna bestämma dag och dato för mina företag. Utsätt blott en viss tid, hur lång du vill, gif mig blott en dag som jag vet skall blifva min lyckas dag, och jag skall vara tålig, men att dag efter dag, vecka elter vecka å, ut n att jag vet om jag är närmare mået — et kan jag ej uthärda. Utsät:a en viss tid? upprepade Bessy, rodnande. Ja, bestäm den sjelf, Bessy4, svarade Hugo, kort eller lång, huru du vill; jag skall ej klaga, då jag vet att hvarje dag minskar afståndet mellan mig och min lycka. Men Bessy, då du utsatt dagen, låt den då vara oåterkalleligt bestämd. Bessy tvekade ännu, men Hugo ville ej längre förblifva i ovisshet. Låt oss då säga ett år — ett helt år Hugo— det är ju ej så lång tid för 0ss