Aftonbladet – 31 maj 1862, sida 3

publikens, rin ktar all annan 4 som ligger i fulla hus, och som icke alser att höja och förädla publiken, utan i främsta rummet att studera dess svagheter och genom konstgrepp tillgodogöra sig dess flyktiga tycken och nycker, otvifvelaktig komma att göra en konstX i konste som sakerna stå frågar den stora massan af publiken föga efter konsten, den vill amuseras till så godt pris och med så liten andlig sjelfverksamhet som möjligt. Den verkliga konsten förmår att, äfven då den behandler det enklasie och olldagligaste stoff, höja mennisckan öfver lifvets hvardaglighet, i det den direkt eller indirekt häntyder på någonting högre, som är dess motsatis. Den sanna konsten står i sjelfva verket på samma linea som filosofien och som religionen, men efter mängdens föreställningar har teatern ungefär lika stor andlig betydelse, som dansnöjen, kortspel, dryekeslag och kalaser. Det är någonting ganska sorglustigt, att när det är fråga om högre anslag åt kungliga teatern, då skildras teaterpubliken i de mörkaste färger, då talas der vidt och bredt om nödvändigheten att småningom söka höja dess konstsmak genom att ge värdefalla stycken, oberoende af publikens bitall och sträfvandet efter fulla bus. Men när kritiken enhälligt kommer och anmärker emot de :tycken, som gifvas å kungliga teatern, att de icke äro denna teater värdiga, att de icke äro egnade att höja, utan ännu mera försämra konstsmaken, då vädjar man till handklappningar och fulla hus såsom de enda tillförlitliga vittnesbörden i afseende på en konstprodukts värde och betydelse. Mäkta besynnerligt är, att man icke inser att alldeles samma vittnesbörd skulle kunna åberopas till bevis för skandalpressens förträfflighet. Samma publik som i dag klappar händerna åt de i hr Jolins stycke inströdda lösa tiraderna om smädeskrifveriet, samma publik ger i morgon fullt hus åt det ena eller andra skandalbladet, d. v. s. köper detsamma i tusentals exemplar. Det är sålunda också faktiskt bifall och uppmuntran. I hvilken mån kan det anses mer eller mindre bevisande? Det lärer väl näppeligen vara nödigt att ens i förbigående antyda, att vi icke ogillat hr Jolins pjes af samma grunder och ur samma synpunkt som åtskilliga, hvilka öfver densamma brutit stafven. Vi äro på intet sätt fiendtliga mot den föregifna tendensen i detta stycke; vi känna ingen ömhet för smädeskrifveriet och vi skulle aldrig kunna annat än känna oss tacksamma mot hvar och en, som egde det lofvärda syftet att höja pressens betydelse och anseende genom att afsöndra och bortrensa parasitväxter, som tära på publicitetens stam. Men då vi anse denna tendens på intet sätt vara i stycket genomförd, utan endast utgöra en genom hvarjehanda fraser löst påhängd skylt, då vi anse hela stycket både såsom tendensstycke och såsom konstverk förfeladt, så är det oss alldeles omöjligt att fördölja eller förneka detta vårt omdöme, äfven om vi skulle löpa fara att från den sidan, der anmärkningarne kännas obehagliga, rangeras. in i mycket obehagligt sällskap eller rent af räknas till sn astande afondeamma kolleger. fir Jolins skådespel YSmädeskrifvaren lider verkligen brist på de der båda småsakerna, som hr Senex i sin uppsats omnämver, nemligen på natur och på konst. Naturimitation är visserligen icke konstens mål, men naturtroheten är dock ett nödvändigt underlag för hvarje ideal framställning. Hr Jolin imiterar visserligen i detalj naturen med mycken skicklighet, men eger han naturtrohet i högre mening, äro hans karakterer Och hans kombinationer naturliga? KVi våga bestrida det och tro, att hr Senex far något v han menar attde Jolineka ka raktererna ha icke orygglig konseqvens, men ren mensklighet4, Hr Jolins hufvudfigurer, de i hvilka iderna egentligen skola repre, äro i ullmänhet i grund och botten ytterligt prosaiska och de få icke någon högre och ideal betydelse derigenom att författaren förflytt m i situationer, som ge anledning till sentimentalitet och patetiska utgjutelser, som för ett i någon män konstbildadt sinne kunna annat än genom sin onaturlighet bli i hög grad vidriga: Hvad konsten angår, så är den någonting annat än konster och konstighet; den är enkel när den är som störst; när man ser mycket bråk och besvär, en stor apparat satt i gång, för att åstadkomma ett mycket litet resultat, så är det konstighet och icke konst. ngsenting förefaller då helgjutet, utgörande ett verkligt, organiskt helt, utan allt är sommanflickadt såsom ett brokigt lapptäcke. Vi ha redan förut yttrat oss öfver Smädeskrifvaren, men om icke vår uppsats redan vuxit till ett större omfäng än vi hade ämnat, skulle vi gerna velat ge oss något närmare in på detta styckes karakterer och scener. Vi kunna blott ännu en gång ismakens och konstens namn inlägga en reservation mot hr Senex karakteristik öfver detta stycke, att det är en komedi, som roar, rörer, öfverbevisar och underhåller i mera än tre timmar, som både med skämt och allvar näpser lasten, förenar Nemesis med försoning och visar oss dramatiska karakterer, hvilkas värde icke består i derås oryggliga konseqvens, utan i deras rena mensklighet. Att man här såsom i andra af Jolins stycken finner många roliga infällen är någonting som vi redan erkänt; men der finnas också en hel hop af plattheter och burleska Chångmål, som! allsicke kuona roa och icke på ringaste sätt hänga tillsammans med handlingen eller personerna. Vi veta, att hr Senex genast skall hänvisa på Shakespeare, hvars stycken förete så mycket af dylikt slag; men man får dervid erinra sig den tid, i hvilken Shakespeare lefde och att: man om