Aftonbladet – 31 maj 1862, sida 3

adada!langa, dels också alt, Ga de aro sanna och riktiga, icke stå i något sammanhang med hvarandra inbördes eller med den sak, som skulle utredas. Med en dylik metod för slutledningar kan man i deras ögon, som icke ha lust eller förmåga att tillse, huruvida ett räsonnement är logiskt sammanhängande eller icke, åstadkomma en bevisning för hvad som helst. Om man i enkla osmyckade satser säger t. ex.: Italienarne äro ett tappert folk; Garibaldi är den tappraste ibland tappra; ergo måste konung Bomba åter bli regerande i Neapel — så in:er visst litet hvar utan någon särskilt påpekning, att detta är en slutkonst, som stöter på det alldeles rosenrasande. Men om en författare vidlyftigt och vältaligt först omordar huru klent det för närvarande är stäldt på den svenska parnassen, i det få diktare och konstnärer ha intresse för den verkliga konsten, men väl för det lekamliga goda, vidare beskrifver huru Molidre, Beaumarchais och Holberg på sin tid framkallat ovilja emot sig, derefter i gripande ordalag skildrar, huru Colosseum i Rom blef piundradt af vandalerna och huru dessas förstöriogsverk fortsattes af Boms påfvar och ädlingar (Cquod non fecerunt barbari, fecerunt Baroeriuni?), men ännu står qvar såsom Roms mest storartade konstmonument i sitt slag, samt slutligen ur dylika premisser leder det resultatet, att hr Jolins Smädeskrifvare? är ett beundransvärdt stycxe, som skall lefva ett oförgängligt lif. så vida icke ett svenskt lustspel öfverhufvud taget måste betraktas såsom en omöjlighet — så kan måhända ett dylikt räsonnement gå ut: ganska många läsare, som tycka att det innehåller mycket bebjertansvärda och förnuftiga saker. Insändaren uppgifver i början af sin artikel, att det knappast finnes något land med skarpare teaterrecensenter än Sverge, och han beklagar i sammanhang härmed ?de svenska Uranos oblida ödet, som lagt en skara af dylika skadedjur i deras väg. Vore insändaren så erfaren, som han genom benämningen Senex antyder sig vara, så borde han utan tvifvel veta, att teaterkritiken under en lång följd af år så hufvudsakligen bestått uti öfverdrifvet berömmande af äfven de medelmåttigaste prestationer, att de vidunderligaste pretentioner i detta hänseende uppstått och att när på den sednare tiden kritiken börjat göra en eller annan anmärkning, så har detta betraktats rent af såsom en fiendskap mot teatern samt mot de särskilda författarne och artisterna; ja man har till och med upplefvat det, att beröm, som egnats åt en artist, derföre att det icke varit affattadt i superlativa ordalag, framkallat enskilta epistlar, i hvilka man farit ut emot detta beröm, såsom vore det ett tecken till den rysligaste hätskhet, den illvilligaste och nedrigaste förföljelselusta. Under sådana förhållanden kunde det nästan vara större skäl att beklaga recensenternas oblida öde, hvilka äro dömda att taga kännedom om och bedöma en mängd litterära och artistiska prestationer, som det är omöjligt att loforda, utan att trampa under fötterna allt litterärt samvete och all konstsmak, men mot hvilka anmärkningar icke kunna göras, utan att vederbörande betrakta dem såsom personliga förnärmelser och såsom härflytande från illvilja, småsinne, partiskhet, från alla möjliga bevekelsegrunder, utom från verkligt intresse för litt tur ochkonst: Detta. öde blir så my oblidare, då det verkligen alltför ofta specielt inom den dramatiska produktic område — inträffar hvad Senex, ehuru annat syfte, yttrar, att man blir skribent innan tanken mognat och ens den första skolbi!dningen är någorlunda digererad4, så vida den icke helt och hållet saknas. Ingenstädes visar sig det lägervall, i hviket det poetiska fältet på sednaste tiden råkat, så bjert och uppenbart som inom det dramatiska området. Detta anses nästan ännu mera än romanfacket tillspillogifvet åt den allralösligaste dilettantism. En stor del af dem, som försöka sig i denna riktning synas knappt ha någon aning derom att dramat har det ringaste med poesien att skaffa, än mindre att det är poesiens högsta art, som måste taga i anspråk en stor fond af poetisk kraltt, en förening af sådana eg skaper, som eljest hvar för sig kunna i skilta riktningar åvägabringa någonting godt och njutbart. Hvar oeh en, som kan teckna en liten skizz ur hvardagslifvet och deri in-1 lägga en liten dialog, tror sig också ha en obestridlig förmåga att skrifva ett tealerstycket, och många, hvilka för ingen del ulle vilja göra anspråk på någon po förmåga, skulle bli högligen förnärmade, om man satte i fråga alt icke de skulle kunna skrifva någonting dramatisk, hvilket de betrakta nästan såsom en den allrasimplaste akt af lifsverksamhet hos snart sagdt hvilken bildad menniska som helst, endast hon haft tillfälle att se en mängd teaterstycken uppföras. och tillegna sig ett begrepp om steaterns fordringar i ytligaste mening taget. j: Särdeles betecknande och karakteristisk är Senex ordande derom alt våra fle dramatiska författare presterat åtskilliga för (jenstfulla saker, men hos hvilka han anmärker tvenne brister, nemligen att de sakna natur och konst. I insändarens ögon äro visserligen. dessa brister partiella, härrörande deraf att diktarne ej ha tillräcklig erfarenhet af lifvet eller tagit kämedom om tea-j: terns enklaste melanism; men i våra ögon ! äro dylika brister så väsentliga att genom lem ett dramatiskt opus blir ett komplett : nonsens. ; För ett verkligt dramatiskt författarskap, ! 4 ; j 4 j som förljenar detta namn, fordras ovilkorlisen natur; en poetisk natur, ett sinne som är öppet för skönhet, somär mäktigt af sann entusiasm, (hvars jemnt värmande eld ir lätt att särskilja från sin vrängbild, den valmlåga, som fladdrar upp ett ögonblick i hetiska exklamatio ner) och som har j FA D på a Dr