Aftonbladet – 31 maj 1862, sida 2

han blott visat mig aldrig så litet ömhet och kärlek. I dessa ord låg all den längtan, all den saknad, som endast den, hvars helå lif förflutit utan den kärlek och tillgifvenhet, hvartill hon haft rätt, kan känna och lida utaf. I dessa ord låg äfven smärten öfver att de, vid hvilka hernes hjerta närmast var fästadt, gingo henne kallt förbi och vandrade fjerran ifrån henne, utan att ens tänka på huru illa de gjorde. Men det är alltid så i denna verld, der så många förhoppningar knoppas, blomma och vissna till slut, der så mången lysande ärelystnadens bubbla brister för en sommarvind? Då vi börja vår vandring på lifvets törniga stig, hvars slut den eviga barmhertigheten och visheten insvept i täta dimmor, hur många vänner möta vi ej, som misskänna oss, döma 0ss oriktigt, glömma oss snart, men som vi dock ej kunna slita ur vårt bjerta, ehuru vi ej stanna på vår väg och ej öppna våra läppar om det lidande vi erfara? Vänner som dock, sådan är naturens besynnerliga lag, blott behöfva ett ord, en blick, en suck, för att vi med öppna armar skola ila emot dem och förråda den hemliga smärta som döljer sig under vårt gladaste leende. Och verlden går sin gång som vi gå vår, och de, hvilka ej skänka oss sin så högt värderade ömhet, vandra ock sin bana fram, utan att ens ana att deras namn följer med våra varmaste böner till Guds hjerta. Slut på tredje afdelningen.