Aftonbladet – 26 april 1862, sida 2

mening han dock sednare säges ha öfverpifvit. Professor Nilsson har haft tillfälle attjemföra Kiviksmonumentet med ett irländskt stenkummel, en s. k. cairn vid Dowth i Irland och funnit det sednare icke allenast till anläggning och anordning fullkomligt lika med det förra, utan äfven på insidan af den irländska grafgrottan funnit väggstenarne öfverhöljda med inhuggna figurer, alldeles i samma stil som figurerna på Kiviksmonumentet, men deremot alldeles olika t. ex. de vanliga skandinaviska bällristningarne. Detta vittnar derom, att det Kivikska monumentet är at keltiskt ursprung. Förf. jemför derefter dessa cairns i Skandinavien och Irland med några grottor på Malta och Gozzo, hvilka bevisligen härleda sig från :enicierna, och hvilka skola alldeles likna de irländska. Om Maltagrottorna har man återigen konstateradt att de skola likna de gamla grafgrottor, som befinna sig i trakterna af det fordna Tyrus och Sidon, så att man genom att följa hela raden af dessa monumenter, hvilkas ena extreme ligger i södra Sverge, den andra i det gamla Fenicien vid Sidon och TyrusX, får en temligen stadgad öfvertygelse derom, att de tillhört samma religiösa kult och att feniciernas odling otvifvelaktigt sträckt sitt inflytande till kelterna både i Irland och södra Skandinavien. Författaren söker derefter ådagalägga, att den Baalsdyrkan, som till följd af detta inflytande rådde i södra Skandinavien, sedermera såsom Baldersdyrkan fortlefde under en sednare period, och särdeles intressant är i detta hänseende en bronsvagn, funnen i Skåne, fullkomligt liknande en mera fullständigt i behåll varande, som blifvit tunnen i Meklenburg och hvilken åter fullkomligt öfverensstämmer med den beskrifning com i 1. .Konungaooken 7 kap. lemnas på den af feniciska kongtnärer förfärdiade skålvagnarne till Salomos tem;el. Vi beklaga att utrymmet icke medgifver oss att i detalj meddela den skarpsinnigå tydning, som författaren, efter jemförelser och analogier med åtskilliga puniska monumenter, gifver af stenristningarne å det Kivikska monumentet, hvars alla särskilda delar här finnas med stor sorgfällighet afbildade. Äfven om icke läsaren i afseende på hvarje särskilt sak, t. ex. i afseende på de i allmänhet temligen vanskliga spåren i lokalnamn och i allmogespråket efter en för årtusenden försvungen främmande kult hos en främmande stam, kan käbna samma fullständiga och klara visshet som författaren sjelf, så torde det i alla händelser vara otvifvelaktigt bevisadt, att bronsperiodens fornlemningar ha ett orientaliskt och för norden främmande. ursprung, och att den kultur, hvarom de vittna, varit Cen fremmande från Södern införd växt, planterad i nordisk jord, der han ej trifdes längre än han omsorgsfullt vårdades från moderlandet. En särdeles intressant omständighet är den, att de i skandinaviska jorden funna bronssvärden ha så korta handtag, att de icke rymma mera än tre finger afen vanlig karlhand, i hvilket hänseende de likna åtskilliga gamla orientaliska svärd, liksom man äfven funnit, avt händerna på egyptiska mumier utvisa, att bredden på en fullväxt persons hand hos detta med fenicierna stambeslägtade folk icke haft större bredd än den nyss antydda. Vi emotse med det största intresse fortsättningen på detta för vår fornforskning så vigtiga arbete, hvars: utstyrsel i tryck och illustrationer är förträfflig.