Aftonbladet – 19 april 1862, sida 3

doter. Vi kunna: ieke underlåta att anföra några af hans anmärkningar och omdömen, och ett par prof af hans sätt att berätta skola säkerligen icke vara våra läsare ovälkomna. Om svenskarnes nationalitet förmodar hr M. att den har en stor mängd fäder; den ena racen efter den andra har passerat vår jord, blott för en kort tid der bosatt, och af dessa många elementer har den svenska nationen uppkommit. De stora provinsolikheterna kan författaren ej på annat sätt förklara sig. Ett bättre omdöme om svensken — eller åtminstone om hans företagsamhet — innehålles likväl i hang råd till sina landsmän att i Sverge placera kapialer i hvarjehanda företag: ty? — säger an — ni kan vara tullkomligt säker. på, att i hvad branche af industri ni än må nedlägga edra pengar, uppstår nog konkurrens — men först i edra barnbarns tid!? Vår gästfrihet och flera andra af våra dygder vinna emellertid fullt erkännande, och han föredrager svenskens sätt att bygga hus för sällskaplig trefnad? framför det engelska, att bygga dem endast ?för husligt lit — tråkigt nog ibland?. Att dryckenskapen bland allmogen betydligt aftagit sedan författaren för några och tjugo år sedan först bereste Sverge, bemärker och antecknar han — men nödgas tillstå, att ?svordom är en herrskande last?. Besynnerligt nog är det blott i den löjliga rivaliteten mellan de skånska städerna han tyckes ha bemärkt den s. k. kongl. svenska afundsjukan, och det är endast Helsingborgarne hau funnit haiva till valspråk: ?Låtom oss äta, dricka och vara glada?. They go no further?, tillägger han till yttermera visso, och påstår dertill med, att de blifvit bannlysta af påfven för sina italienska sympatier. Nog ha de då tillräckligt fått bära hundbufvudet lör oss andra svenskar! Att humorn ingår i hr M:s stil torde läsaren redan medgifva. Många gamla historier, dem vi känna från barndomen, bli derföre lustiga nog att läsa om genom ett litet tillägg eller jemförelse. Så t. ex. säger han om Bo Jonsson Grip att han var mäktig som en jernvägsdirektör i vår tid. Historien om Carl XI i Åhus prestgård slutar med underrättelsen att aldrig sedan den tiden eld varit uppgjord i den räddande ugnen, hvilken således ännu bibehåller royautens parfym?. Troligen är författaren ironisk mot göteborgarne när han, som det tyckes på fullt allvar, försäkrar att man på Särö ser mera verkligt svenskt lif på två dagar än annorstädes på 12 månader! I likhet med de flesta utländningar förvånar sig hr M. öfver våra välklingande adelsnamn och meddelar i öfversättning for the benefit of his readers en hop af de most sonorous of the Ronflant period, t. ex. Honors granite?, Northern faleont, Laurel mountain-o. 8. v. Åt adeln har han egnat mycken uppmärksamhet och meddelar som appendix en ganska vidlyftig öfversigt af de från Skottland och England inkomna ätterna, bland hvilka man dock finner en och annan så äkta svensk som någonsin kan tänkas med svenska bondeanor. Men vi öfvergå till stilprofven, dermed afslutande denna anmälan af hr Marryats SEtt år i Sverge, som förtjenar loford för det intresse, hvarmed det omfattar våra konstmonumenter och vår historiska Tomantik, ehuru det för sina många misstag och sina oräkneliga spridda notiser ingalunda kan häfda den plats inom vår egen litteratur, hvilka förläggare och öfversättare hota att deråt bereda. Efterföljande sägen ha vi icke sett annorstädes berättas: Sägnen om Ylwa. 4I kristendomens tidigaste dagar hade modren Kyrkan ej ännu proklamerat presternas celibat eller behandlat nägra tusen dygdiga qvinnor som saker af intet värde, ryckande dem bort från hem och familj. Der lefde en prest i Wexiö som hade äktat en flicka, yngre än han sjelf. Han var biskoens a och bodde med sin maka på den efästade ö, som sedan fått mamnet Kronoberg. Ylwa var en enkel flicka; hon hvarken älskade eller brydde sig om denna verldens pomp och makt. Som ett helgon lefde hon sin tid, besökte sjuka, hjelpte behöfvande. Bönderna kallade henne biskopens almoseutdelare. Barn hade hon inga; i une D hon hehöfde inga — alla voro hennes barn, hon deras helgade moder. — Vid denna tid utkom den bulla, genom hvilken så många hem föröddes. Fastän Ylwa sörjde deröfver på sin sjögördlade ö, kände hon sij sjelf fortfarande helt trygg; der fanns ej en lefvande varelse i Småland som ville förråda henne; så gick hennes tid i ro. En dag begaf sig biskopen, följd af sin kaplan, ut på ett tvingande värf genom stiftet, och Ylwa, lemnad allena, spann i sitt torn uppöfver den blå sjön, när plötsligen hon ser en båt nalkas, fylld med Ferne män, och en trampet jur der, med befallning att öppna i Lunds erkebiskops namn. Nu bäfvar Ylwa i sitt hjerta; hon hör jernskodda fötters tramp itorntrappan; de komma in och göra sig, efter det tvära dekretet, färdiga att släpa henne ifrån ö-hemmet, dömd som en ör isofverska. Fåfängt störtar hon till OPERa skrikande på hjelp; hårdhändt fatta de i F, när hon, lemnande sina lockar i knektens händer, med ett språng störtar sig i sjön derunder; hon faller på en spetsig we — en röd ström färgar vattnet för ett ögonblick och — Ylwa är förbi för alltid! Ännu-mången månklar natt återkommer Ylwa att besöka sitt fordom älskade henr och sitter, sörjande dess ödeläggelse, vid foten af denstora eken, Den medlidsamma månen lyser med smekande strålar på den djupa röda ström, hvilken ständigt rinner från såret i hennes bleka kind; och, om ugglan skriker, spritter Ylwå upp som tokig af fasa och slår sina armar om de gråtande träden i tornruinen, liksom för att bedja dem om hjelp. Skulle ett ovarsamt steg nalkas, stöter hon ut ett vildt skri och kastar sig åter i den djupa sjön; ni hör hennes änne återigen stöta mot samma klippa — en plumsning, och de sqvalpande småvägorna sluta sig åter öfver henne. Sådan är sägnen om Ylwa, den siste presthustrun i Wexiö. ennes långa, fagra h ÖINSSEE ; KI PTA JA SFSR. s AAPPOS II 0 JSRTR SORT SE VX OR BE TREE Oct