Aftonbladet – 12 april 1862, sida 2

som händt, sprang efter gossen och ropade så mycket han förmådde, men fick intet svar. En prest, som han förgäfves frågade efter gossen, gaf han två femfrancsstycken för de fattigas räkning. Månen var nu uppgången; han var uppgifven af: trötthet, sjönk utmattad ned på en stor sten och utropade: XJag är en eländig varelse!4 Först småningom blef det allt ljusare och ljusare i hans själ; han mönstrade sitt förflutna lif, och det föreföll honom törfärligt, och derpå sin själ, och den föreföll. honom afskyvärd. Det oaktadt låg nu ett mildt skimmer öfver detta lif, öfver denna själ. En forman, som kl. 3 på morgonen passerade gatan, der biskopshuset låg, såg i skuggan derutanför en man ligga på knä och bedja. Lå . . ? Det var år 1817. Den täcka Fantine, en vårfrisk parisergrisett, var älskarinna åt stu.denten Tholomyes, en bbe om nära 30 år. . Utgången ur samhällets tätaste skugga, bar hon på sin panna det fullkomligt obekantas och namnlösasprägel. Honvar född i M., man visste ej hvilka hennes föräldrar voro hon hade hvarken familjeller förnamn. I sitt tionde år hade hon lemnat sin födelseort och kommit i tjenst hos förnaktaren i trakten. Vid femton år hade hon kommit till Paris för att der göra sin lycka. Hon var vacker och förblef ren så Hane som möjligt. SHon arbetade för att lefva, derefter. älskade hon äfvenledes för att iefva, ty hjertat kan också hungra. Hon älskade Tholomyes och hängaf.sig helt och bållet åt. honom; men en dag öfvergaf henne den råe och hjertlöse. Den arma flickan gret; hon var ju moder åt ett barn. Då hon blef öfvergifven, slog sig nöden ned hos henne, och slutligen, tio månader der efter, beslöt hon lemna hufvudstaden och