Aftonbladet – 12 april 1862, sida 2

ND ARS ED I I. Ju mera man gör klart för sig huru nycket de fantastiska system-makarne i: nationalekonomien sväfvade ut i rymderna, lesto mera kunna vi bespara Oss vidlyfigt ordande. Menniskan här ett medfödt!! oehof att komma till klarhet i afseende! på lifvets och tillvarons. vigtigasle frågor, ; att bilda sig en uppfattning, som hon kan bygga på och segra-med. I allmänhet gälN er det att ju mindre erfarenhet mennis an I! har, desto mera söker hon att medelst fan-1 asien ersätta denna brist. Hon gör i sitt! hufvud upp sitt system, hvilket afviker desto ! mera från sanninger och verkligheten jul mindre erfarenhetens krets är. Deraf kommer det att folkens sagokrets är mer fabel-j aktig ju längre vi gå tillbaka i tider, då ; menskligheten i sin barndom först börjar samla ertarenheter. Nu är vetenskapen summan af alla tiders och folks erfarenhet, i den ur alla kända fall dragna medeltals eseln; den tillkommer således, hvad trovärdighet beträffar, utan tvifvel företrädetframför ett enda menniskolifs erfarenhet. Nu ignorerade socialisterna och kommunisterna, med få undantag, den nationalekonomiska vetenskapens lagar, och följaktligen måste de, hänvisade blott till sin personliga erfarenhet och åsigt, genomgå alla de förvillelser, i hvilka de förgångna slägtena hade förfallit; Vi behöfva icke ingå i en noggrannare pröfning af kommunisternas chimärer, emedan de nästan allesamman utgå från förutsättningen att alla menniskor af naturen äro lika, hvilket är ett misstag, som måste falla äfven den ytligaste betraktare i ögonen, enär han ej kan undgå att sesatt det finns starka och klena, friska och sjukliga menniskor; i korthet sagdt, att de både kroppsligt och andligt äro olika begåfvade och att fördenskull en jemn fördelning af egodelar ej skulle kunna ega bestånd en enda dag, emedan den ene har stor och den andre ringa aptit, emedan den ene är flitig och den andre lat, emedan den ene är sparsam och den andre slösaktig. . En sekt af kommunisterna — les ouvriers egalitaires — som ännu var nog skarpsinnig att inse eller uppriktig att erkänna detta förhållande, kom derföre på det besatta infallet, som är karakteristiskt för hela detta fantasteri, att ståten bordeliksom i Sparta taga om händer barnens uppfostran, och uppfostrade de begåfvade illa, men deremot de af naturen klent utrustade väl, för att sålunda jemna den medfödda olikheten. Vi skola med några ord antyda på hvad sätt socialisterna ville att samhället skule tillvägagå för att med våld upphäfva eller åtminstone förminska de naturliga olikheterna. Saint-Simonisterna fordrade att arfsrätten skulle upphäfvas; Fouriers anhängare ville att staten skulle öfvertaga all industri. De befintliga städerna och byarna skulle nedrifvas och på andra ställen anläggas fa briker och kaserner af ofantlig storlek, så kallade phalansteres, i hvilka distriktets befolkning skulle bo och arbeta och derifrån jorden skulle skötas och odlas. Gemensamhet och likhet i all egendom skulleicke ega rum, utan hvars och ens förmögenhet skulle bestå, i mån af hams insats, i andelar eller aktier, på hvilka afkomsten skulle proportionaliter utdelas. Hvar och en skulle få bo och ät efter sina tillgångar. Åt hvarje invånares hederskä. sla skulle öfverlemnas hvad och buru mycket han ville arbeta, ty man antog att när valet af arbete stode enhvar fritt, skulle menniskans inneboende verksamhetsdrift leda hvar och en till det förmånligaste och nyttigaste slag af arbete. Äfven här kunna vi öfverlemna åt läsaren att sjelf bedöma hurudant resultatet skulle blifva. — Den mest praktiska af de socialistiska sekterna, den, som fästade största afseendet vid de verkliga förhållandena i lifvet, nemligen Louis Blanc och hans-anhängare, fordrade att staten åtminstone skulle minska den naturliga olikheten genom att garantera sysselsättning åt de arbetslösa; de fordrade — med ett oriktigt uttryck — rätten till arbete. Denna fordran ledde under Februarirevolutionen till inrättandet af nationalverkstäder, hvilka genom sina invånares lättja och tygellöshet snart väckte sådan offentlig skandal, att nationalförsamlingen upphr dem och derigenom framkallade Juniuppresningen. Slutligen slöt sig till denna sekt en man, som ensam hace studerat statshushållningsläran och försökte på vetenskapligt sätt rättfärdiga socialismen, äfvensom han afvek från alla andra socialister derutinnan att han icke väntade den sociala frågans lösning afregeringarnes-maktspråk, utan af folkets egen produktiva verksamhet. Med -gänska mycI ket skicklighet angrep Proudhon en falsk och oförsvarlig sats.af de engelska nationalekonomerna, vilken, märkvärdigt nog, de franska och tyska hade utan granskning antagit, med undantag af Hoffman, Carey, Bastiat och den nya skolan. Han vände om denna sats, sökte, emedan en premiss var oriktig, att kullkasta alla nationalekonomernas slutsatser och att bevisa motsatsen. Proudhon riktade nemligen sitt anfall mot den sväga sidan hos de engelska ekonomisterna, hvilka antogo att bytesvärdet frambringas ej blott. genom kapital och arbete, utan äfven genom en tredje faktor: naturkrafterna, hvilka kostnadsfritt arbetade åt t SIREN TRATT ENTIRE RR bossar te RS som händt, sprang efter gossen och ropade så mycket han förmådde, men fick intet svar. En prest, som han förgäfves frågade efter gossen, gaf han två femfrancsstycken för de fattigas räkning. Månen varnu uppgången; han var uppgifven af: trötthet, sjönk utmattad ned på en stor sten och utropade: XJag är en eländig varelse!4 Först camåninonm hlef det allt liusare och ljusare 1 j