Aftonbladet – 12 april 1862, sida 2

larmerna blefvo mycket förvånade öfver att Valjean verkligen talat sanning. :De dössläppte honom, biskopen nödgade den beriade att äfven taga ljusstakarne med sig ch yttrade till honom vid afskedet: ?Glöm ej att ni lofvat mig att väl använda penoch blifva en ärlig man. Valjean stod alldeles slagen af häpnad. Han hade u alls ingenting lofvat. Med högtidlig stämma fortfor Myriel: Valjean, min broder, ni tillhör ej mer det onda utan det soda. Jag köper er själ; jag räddar den andan de mörka tankarne och törderfvets ande och öfverlemnar den åt Gud. Liksom hade han varit jagad lemnade Valjean staden och irrade omkring i det fria; outsägliga tankar trängde sig på honom. Inemot solnedgången hade han satt sig ned bakom en buske; då han plötsligt hörde muntra toner. Ean fjortonårig savojardgosse, med sin säckpipa vid sidan och murmeldjursasken på ryggen, sjöng en. af sina glada visor, stannade. en stund. och kastade ett par slantar, som. han hade i handen, upp, i luften, sannolikt en lek för alt utröna, om. han skulle ha lycka medsig: Utan att se Valjean blef han stående vid busken, kastade åter i vädret sina. slantar, som han: hittills med mycken skicklighet appfångat på baksidan: af handen, men denna gång föll ett 40-sousstycke till marken och rullade in i busken ända fram till Valjean. Denne satte foten derpå.: Den lille Gervais hade sett det och bad främlin;sen att få sina pengar tillbaka. Väljean förblef döf för gossens upprepade böner och ite slutligen sin knölpåk. och bortjagade gossen med vilda ord och hotande åtbörder. Valjean bade ej ätit någonting på bela dagen; han var: troligen febersjuk; småningom fick han dock: klart för sig hvad