Aftonbladet – 5 april 1862, sida 2

Det teologiska hatet. Med anledning af våra artiklar öfver dette ämne ha vi mottagit några insända uppsatser. hvilka visserligen icke beröra det, som ut gjorde hufvudsaken i dessa artiklar, mer hvilka vi dock skola meddela så långt ul rymmet medgifver, beledsagande dem mec några anmärkningar. Vi göra i dag börjar med följande: Några upplysningar om kyrkomötet i Nicea. I Aftonbladet för sistlidne 26 Mars har influtit ett ganska svårt misstag i den tredje af de ar tiklar. som blifvit b-nämnda: det teologiska hatet. Der anföres nemligen i en not att dogmen om Treenigheten blef på kyrkomötet i Nicea år 325 antagen med blott en rösts pluralitet. Undertecknad kan ej veta hvilken slags käila författaren begagnat för en uppgift så sårande för hvarje troende, och så förvillande för de många vacklande i våra dagar; men så väl de trenne på svenska öfversatta utförliga kyrkohistorierna af Guerike (se Del. 1, p. 260—08). Engelhardt (se Del. 1, p. 300—1) och Hase (se Del.1, p.1712, som ock de tyska af Milner (se Del. 2, p. 67) och den mycket utförliga af Neander (se Del. 5. p. 713) öfverensstämma i den uppgift, att vid detta, det första allmänne, eller s. kl Eeumeniska kyrkomöte, som i kristenheten hölls, det i Niceea år 325, der den Tros-Bekännelse affattades, som oförändradt ännu är bibehållen i alla kristna kyrkor, både den grekiska, katolska och de olika protestantiska, och der så väl det äldre s. k. Symbolum Apostolicum eller Trons Artiklar, söm alla söndagar i våra svenska kyrkor uppläsas, bekräftades och oförändradt antogs, som ock den något utförligare utläggningen deraf, det-s. k. Symbolum: Nicenum uppsattes och antogs, för att bekämpa den några få år förut uppkomna irr: lära, som kallas arianismen, hvilken förnekade Kristi fulla gudom — att vid detta kyrkomöte i mindre än 318 biskopar voro närvarande och så när som på 17 genast unde skrefro det uppsatte Symbolum Nicenum, samt att af de dröjande 17 biskoparne 15 öfvertalades att innan mötets slut så äfven göra, så att endast trå voro så böjda för den arianska irrläran, att de deri fortforo och nekade underskrifva. Milner tillägger i sin kyrkohistoria, att, om man skall tro den arian ska historieskrifvaren Philostorgius, voro af de närvarande 318 biskoparne 22 på Arii sida, men att andra uppgifva hans anhängare mindre, och att om de vid mötet närvarande presbyterna läga till antal, så voro Årii motståndare öfver 600. Det är denna, af ingen känd författare i kyrkohistorien motsagda, enighel i tron, som författaren af noten till nämnde artikel: det teologiska hatet, vågat till den grad vanställa, att han säger att hela kristendomens trosbekännelse, hvilken i sig oskiljaktigt innebär läran om Treenigheten, antogs med blott en rösts pluralitet. I ingen al alla de nämnda kyrkohistorierna omtalas några särskilda beslut eller omröstningar öfver de olika frågorna eller trons artiklar, hvilka ock äro från hvarandra oskiljaktiga i hvarje kristlig tro, utan blott att insättandet i Niczenska bekännelsen al ordet: OtoorGiroc (-: af lika väsende, d. ä. att Sonen var af lika väsende som Fadren) för anledde de nämnde 15 biskoparnes dröjsmål med deras underskrift, och uppkomsten af den s. k Semi-arianismen, så att, om detta ord ej blifvit insatt deri, skulle enigheten varit än större. Den mot den Nicsenska bekännelsen motsatta Arianska, som gaf en annan lydelse åt förklaringen öfver den Andra artikeln, blef af den vid mötet närvarande kejsar Konstantin den store sönder: rifven, och arianismen har icke mäktat bilda nå on beståndande kyrka, oaktadt kejsaren, sedan lan öfvergått till kristendomen, gynnade den samma. Den i Aftonbladet jorda jappgiften om sdogmen om Treenigheten, fan sålunda ej KL sig på annat än en hörsaga, som står i den fullkomligaste strid ej allenast mot hela den tiden: anda och förhållanden, utan ock emot historiens tydliga och bestämda vittnesbörd. Den innebär ock i sig sjelf en stor orimlighet, ty hade kristendomens fedare och bekännare varit af så delad meningar och af en så skiljaktig uppfattning a! hela lärans djupa betydelse, att ungefärligen der ena hälften trott på Kristi gudom och RA heten och den andra hälften icke trott derpå; utan motsatt sig denna lära, så hade sannerligen hela kyrkans och medeltidens, ja äfven nutidens historia RE sig på helt olika sätt än den F jort! Ått, då detta vigtiga möte hölls, något öfver 290 år tilländalupit ifrån Kristi död, bör ej förundra någon, då man besinnar, att en äld e ro-bekännelse inom de särskilda kristna försam lingarne redan länge funnits, hvars namn gifver tillkänna att den härstammar från apostlarne sjelfva samt att hvarken denna kunnat förut allmänligen bekräftas, eller någon förklaring öfver densamma kunnat förut uppsättas, med anspråk I att vara gällande öfver hela kristenheten, emedan någon kristen kyrka ej förut erkänts af den högsta verldsliga makten, utan det var först genom de af romerska kejsaren Konstantin den store från år 312 och Ng utgifna, för den kristna religionen förmånliga lägar, som densamma upp