Aftonbladet – 5 april 1862, sida 2

historiskt-kritisk blick, för så vidt de icke rent af anse en sådan blick fördömlig. Hvad insändaren mycket riktigt och sanningsenligt upplyst, det är rörande det officiella slutresultatet af kyrkomötet i Nicea, hvilket är väl bekant af alla kyrkhistorista kompendier; men ban glömmer deremot hvad som föregick och hvad som efterföljde nämnde mötes beslut. Skärskådar man detta något närmare och i detalj, så finner man lätt, att den ifrågavarande populära sägnen derom, huru formen för treenighetsläran blifvit bestämd med knapp nöd och ytterst ringa majoritet icke allenast fullkomligt öfverensstämmer med hela den tidens anda och förhållanden, utan ocksi iså väsentlig måtto har för sig historiens tydliga och bestämda vitlnesbörd, att denna sägen verkligen kan sägas utgöra den mest träffande karakteristik och kritik icke blott öfver kyrkomötet i Niceea, utan öfver hela den derpå följande tiden till och med det stora kyrkomötet i Konstantinopel år 381 och öfver den herrliga, för hela medeltidens och nutidens historia bestämmande enighet i tron, som der skall ha framträdt. Vi komma härvid in på det teologiska hatets historia, som i sanning går mycket långt tillbaka i tiden. Så snart de förföljelser från den romerska statens sida hade upphört, hvilka så mäktigt hade befordrat kristendomens utveekling, genom att stärka de kristnas moraliska kraft, och så snart den i de äldsta kristna församlingarne gällande, på jemlikhet och kärlek Srundade demobraliika författningen hade börjat gifva vika för ett allt mera sig utvecklande prestvälde, börjar också det teologiska hatets uppenbarelser och frukter att spela en framstående roll uti kyrkans historia. Redan under de längre mellantider af lugn, som föregingo de sista svåra och allmänna förföljelserna under Decius och Diocletianus, hade det hierarkiska systemet med alla dess lyten, högmodet, herrsklystnaden och intoleransen i fråga om divergerande åsigter: hunnit utveckla sig. Biskoparne, som förut hade varit för en viss tid fritt valde tillsyningsmän och ordförande i de äldstes råd, tillvällade sig väldet och hörjade efter mönstret af det judiska prestadömet bilda ett särskildt afsöndradt stånd, en sluten orden, som kompletterade sig sjelf, och begynte redan med välbehag I etrakta mosaiska lagbestämmelserna om prest-tiondes såsom ett ypperligt medel att beskatta folket. Redan kyrkofadren Cyprianus, som tefde under den decianska förföljelsen och 1og martyrdöden i midten af tredje århundradet, intygar, att de flesta biskopar under riden näst före denna förföljelse i sjeifva verket föraktade sitt andliga kall och begagaade det, för att kunna komma åt rikedom, sysselsatte sig med ocker och sträfvade att med list och svek tillskansa sig andras egendom. Nu började också hierarkien alltmera alt vid sidan af skriften uppställa hvarjehanda trosformulärer, vid hvilkatanken skulle rälbindas, så vida man ej ville utsätta sig för exkommunikation och förföljelser i denna verlden och evig osalighet i det tillkommande lifvet. Och när det nu genast från hörjan visade sig, att den enighet i trosbegreppet, hvarom man drömde såsom den största lycka, var en omöjlighet, liksom den alltid varit och alltid skall förblifva en lögn, så. visst som trosbegreppet måste bära det individuella samvetets och den individuella tankekraftens prägel, så började dessa hierarker, som upphäft sig till le kristna menigheternas förmyndare, att dekretera än på ett, än på ett annat sätt, i afseende på hvad som måste tros, och påhittade benämningen kättare för hvar och en, som var uppriktig och sanningsälskande nog att gifva tillkänna, att hans tro icke kunde följa det utstakade spåret så lydigt och refaelråkt, som ett lokomotiv löper på de för detsamma utlagda jernskenorna. Redan i början af det tredje århundradet finner man de häftigaste strider om saker, som för det kristliga lifvet voro af underordnad etydelse, t. ex. om rätta tiden för påskens firande och om det så kallade kättaredopet ; smädeord och förbannelser voro de vapen, med hvilka man från ömse sidor hufvudsakligen sökte att nedslå hvarandra. För att kunna fördöma i stort och med större eftertryck införde man efterhand synoder, möten af prester, företrädesvis biskoparne, vid hvilka man till någor del genom disputerande, men hufvudsakligen genom machinationer, list och konstgrepp, som ofta påminna om de smutsigaste riksdagsintrigerna under svenska fribetstiden?, sökte få majoritet för den ena eller andra dogmen, hvarigenom då vid en synod på ett sätt, vid en annan på ett alldeles motsatt bestämdes, huru man skulle fatta hemligheten at Guds väsende och huru detta meddelar sig åt menniskan och dervid för hvatje gång uttalades högtidlig fördömelse öfver dem, som icke trodde så som synoden den gången beslöt, med fullt anspråk derpå att det — lika godt huru och genom hvilka medel — åvägabragta majoritetsbeslutet skulle betraktas såsom dikteradt af den heliga anda. För denna dogmfeber, detta uti alldeles onyttiga subtiliteter si; förlorande spekulativt-teoretiska intresse lemnade man till en stor del det praktisktreligiösa å sido, hvilket också innebär föga lockelser för rätthafveriet och ärelystnaden. Man tolererade olta den största likgiltighet och det Sppenböraste skrymteri, under det det man deremot genast var färdig att fördöma dem, som enligt den uppfattning, hvil k.n var eller kunde göras gällande, miss. togo sig i några mer eller mindre mörka läropunkter. Under en lång följd af år hade hierarkien t.ex. med lugn åsett huru ec Paulus af Samosata genom utpressningar oc bedrägerier samlade sig oerhörda rikedomar, huru lan för slem vinning gjort sig till bedräglig advokat i processer, huru han gjort sig skyldig till det ytterligaste högmod, huru han i kyrkan låtit uppresa åt sig en hög tran samt smidat och förföljt dem. som icke