Aftonbladet – 2 april 1862, sida 3

bergen, och. följde, utan att tänka derpå, den säkraste och minst halsbrytande vägen till spetsen. Om hon haft sina tankar samlade och mera fästade på sin vandring, hade hon kanske tvekat om den väg hon skulle taga och kanske gått vilse i timmar eller dagar, eller-helt och hållet förolyckats, allt efter som dimman räckt en kortare eller längre tid. Bessys tankar voro så förvirrade och så oafbrutet fästade på hennes inbillade olyckor, att hon knappast hade en aning om de faror som hotade henne. Det var ej förr än hon hunnit bergshöjden, förrän hon vandrat ett stycke framåt och märkte att marken ej mera höjde sig, som hon hastict insåg sin farliga belägenhet. å en gång flydde nu all hennes vrede och en dödlig förskräckelse betog henne. Barhufvad och ensam i bergen i en sådan dimma — hon började darra af fruktan. Bessy kom ihåg huru många resande, ja till och med fårherdar, som förlorat lifvet ibland bergen, då dimman oförmodadt sänkt sig, så alt de gått vilse och störtat ned utför de förfärliga bråddjupen, der man funnit deras krossade qvarlefvor när solen jagat de tunga molnen bort till hafs. Hon darrade af köld och oro, såg sig förskräckt omkring och vände om den väg hon kommit. Hon måste skynda sig hem innan man blef för mycket orolig öfver henne; om hon nu halkade och föll — hennes vilda tankar kommo åter öfver henne och hon omfattade dem med en dyster tillfredsställelse — om hon föll i bråddjupet, så skulle kanske morbror och kusin Mary ångra sig att de hade brännt upp hennes bok och tvingat henne att springa bort. Och kanske. ferna. skulle. hjelpa henne ned, i fall det funnes några sådana i Wales, der man hvarken hade prinsar eller prinsessor, eller sofvande skönheter, eller elaka