Aftonbladet – 2 april 1862, sida 3

sjön nu är, och det, vestra. Europa, utgjorde, ett r det :mesta sammanhängande land från Spass ien öfver Irland och ännu nordligare upp. Att; land, som nu ej hyser några verkliga träd, då, Bade en rik tertiär flora, der likasom i Schweiz väldiga barrträd, lönnar, ekar, valnöt-och tulpanr: träd, d. v. s. i allmänhet amerikanska växtforrer frodades, förklaras genom antagandet af ett sammanhang dels med Nordsjö-öarne och England samt vidare Kontinenten söderut dels med Amerika i vester, likasom likheten i Syd-Europas tertiärflora och de Atlantiska öarnes vegetation med den amerikanska tyder derpå, att der öfver den nuvarande Atlantiska oceanen då bredde sig ett fastland, Atlantis, så att Europa, söm, enligt Humboldts yttrande, nu kan anses spm en halfö till Åsien, då snarare var en halfö till hela det norra Amerika, som sannolikt i vester stod i förbindelse med Japan och det ostliga, Asien. , Öfver hela detta stora land herrskade då ett. annat klimat, mildare, jemnare, fuktigare än nu ach gynnande en vegetation af mera subtropisk. natur. Men med tertiärperiodens slut inträdde väldiga revolutioner från jordens inre, alldeles: estaltande vår verldsdel.. Atlantis försvann ningom, möjligen under årtusendens lopp. lperna i det södra Europa, Amerika och Kausus höjde sig; det stora hafvet i öster vek tilbaka lemnade spår efter sig i det Kaspiska och Aralsjön, det Ageiska uppstod, Nord-Europa änkte sv och en glacierperiod bröt in deröfver. Htt nytt klimat inträdde och de gamla växterna försvunno för att antingen aldrig mera återkomma eller ock i nya, analoga former uppträda i den nuvarande skapelsen. ji Inom Skandinavien hafva under årets lopp utkommit följande botaniska arbeten af större betydelse, nemligen 8:de upplagan af dr Hartmans Skandinaviens Flora, utgifven af lektor C. Hartman, 1:sta delen af prof. Blytts Norges Flora samt 2:dra häftet af Sverges giftiga och ätliga stampar, af prof. E. Fries. ag. R. Hartman hår utgifvit 2:ne nya fasciklar af sin moss-samlihg, samt prof. Areschoug ett häfte af Skandinåviska Alger och Characee. Botaniska resor hafva företagits af lektor Lindeberg till Wettern, af mag. Scheutz i det östra Småland och af stud. Wittrock till det sydliga Norge. Såväl genom dessa resor som genom andras forskningar har den svenska floran riktats med flera både vigtiga oth nya bidrag. Professor Lovåns zoologiska föredrag. De sednaste åren och det sist förflutna erbjuda. några vigtiga undersökningar öfver de skiften Europas Fauna undergått mellan den tertiära periodens slut och början. af den historiska, d. v. 3, medan de lösa jordlager afsattes, som man bevämner diluvium. -Ju nogare man granskat de i dem fossila djurens lemningar, desto mera har gränsen försvunnit mellan denna tid och den nuvarande, och desto tydligare blir det, att en och spmma tingens ordning genomgår hela denna pe riod, utan någon förändring som kan anses jemförlig med dem man iakttager mellan olika geolögiska formationer. Det har sålunda visat sig, alt de arter, som nu utgöra faunan af Europas däggdjur, redan vid diluvialtidens. början voro inhemska — af nästan alla har man funnit fossila lemningar af alla de vanliga Chiroptera, af igelkotten, mullvaden, näbbmössen, af gnagarne, af nästan alla rofdjuren, af vildsvinet, nhjorten, renen, elgen, rådjuret, urus och bison, gemsen och stenbocken, kortligen nästan alla, med uhdantag af några små arter, hvilka äro svåra att bestämma och kanske icke bibehållit sig till o8s. Någon ny art af vilda däggdjur har vår verldsdel icke fått sedan diluvium, och detsamma synes vara fallet med dess fåglar och amfibier,. dess landoch sötvattens mollusker. Men det hår likväl tillika blifvit ådagalagdt, att dess djurverld i det hänseendet undergått en stor förändring, att den förlorat ett antal arter, som den tidigare egde. Den diluviala faunan var rikare än den nuvarande, och de dan som nu saknas, hörde till de största och väldigaste rofdjur, sådåna som grottbjörnen, en tiger, af hyenor tre arter, pachydermer sådana som mammothelefanteh, en annan af samma slägte mera lik deu afrikanska, af noshörningar två eller tre arter, mer än en af hippopotamus, en vild häst, af antiloper flera arter, af hjortar den ståtlige mega ceros hibernicus. Några slägten äro således helt och hållet försvunna från vår verldsdel: elephas, rHinoceros, hygena; några arter äro fullständigt utdöda: elephas antiquus och primigenius, rhinoceros, tichorhinus, grottbjörnen, uroxen m. fl, men några arte efva ännu, fastän i helt and a trakter; björnen, renen, bison. I de äldsta diluviala lagren finner man nästan heia faunan tillsammans; det gifves endast få undantag, det t. ex., att den ludna mammothelefanten synes hafva något sednare från Siberien invandrat till Europa, der elephas antiquus måhända upplefde hans ankomst. Deremot visar det sig tydligt, att olika arter försvunnit på olika tider. I det mellersta Europa synes grottornas björn. deras tiger och hyena tidigt hafva dött ut, Med mammoth försvinner rhinoceros tichorhinus, hippopotamus och megacerus, hvilken deremot i England lefver längre, slutligen försvinna uroxen, bison och renen, hvilka alla tre af Julius Cesar antecknades såsom lefvande i Tyskland, och af hvilka två, bison och renen, ännu äro till i Europa, fast i andra trakter. Den tidiga diluvialfaunån företer således. det för oss. främmande draget, att djurslag, som nu tillhöra vidt skiljaktiga klimater, Europas kalla trakter och Afrikas varma, då-samtidigt bebodde, ett gemensamt område. I mellersta Europas jord. ligga. .benen tillsammans af elefant och uroxe, nashörning och ren — när uren och renen bodde i Hercyniska skogen, vid början af vår tidräk-nihg, voro de redan af trettio breddgrader skilda från då lefvande pachydermer af elefantens och noshörningens slägten: ; . Hvilka kunna orsakerna hafva. varit till så. ståra SRranAringarn Det spåras lätt att Europas gcdgrafi undergått betydande ombildningar. De talrika lemningar af dessa stora förntidsdjur, som. finnas i Englands lösa jord och up vid dess sydöstra kust eller i Kanalen, bevisk att detta land, nu en ö, i en sen tid varit i sammanhang med kontinenten, och detsamma gäller sfven om vårt eget land, På Malta, nu en obetydlig 5, men genom en submarin bank förenad med Sicilien, och på denna sednare ö, ;hyilken Ser genom en dylik bank ståt i sammanhang med norra Afrika, har man funnit ej allena.t ofantliga mängder af ben af hippopotamus — ett kontinentalt flod-djur, nu inskränkt till Afrika utan äfven af den afrikanska elefanten, och deremot på Afrikas norra kust fossila ben af aroöxen — allt en antydning, att Europa och Afrika en gång haft ett fast sammänhang, och enj förklaring af den gemensamma typ, som ännu ger sig tillkänna i faunan kring Medelhafvets norra och södra kuster.