Aftonbladet – 26 mars 1862, sida 2

vänning få hvila mig litet. Ty jag är resande, sir, och jag har gått mig trött — ah, så trött! Och nu finner jag å ena sidan en stenig väg, en vrickad fot, ett par utslitnå stöflar och en brännande solhetta; och dertemot å andra sidan en skuggig och sval förstuguqvist cch en ganska beqväm bänk — frestelsen var för stor och jag arbetar dessutom så flitigt i London, så att jag med godt samvete kan hvila mig i det gamla herrliga Wales. Ni är således från London? cJa, sir.4 cHvart ämnar ni er? Till Penberring. Ert yrke?4 fortsatte gamle Davis och satte varsamt ett par glasögon med sköldpaddbågar på sin näsa, för att bättre kunna öfverskåda främlingens personlighet. Jag är snickare. Davis tänkte på sin bristfälliga förstuga; sin enda arm, och på huru illa han alltid fört hyfveln och hammaren, och började betrakta som en lycklig omständighet att en snickare befann sig utanför hans dörr. Han hade en fast tro på att allting skedde för högre ändamål än menniskorna kunna ana, och ansåg att denne unge man i någon så: dan afsigt blifvit af försynen direkte förd till den plats han nu innehade. Matthew; Davis medgaf inga tillfälligheter i lifvet — hvarje dags minsta företeelse var på förhand ordnad och hade sin särskilda betydelse. Ni skulle kanhända ej ha något mot att göra ett litet arbete, mot skälig vedergällning, eller hur? j Tala inte om arbete, hedersgubbe; jag tycker inte om arbete, när det inte behöfs; och knappast när det behöfs heller, ibland åtminstone — och när nu en fattig fan hat litet ledigt, så må man väl använda på bästa sätt de fjorton dar som återstå.