Aftonbladet – 19 mars 1862, sida 2

; Zambettos hufvud. Denne hade vunnit sin :afsigt, stallmästarens uppmärksamhet drogs ifrån fönstret till honom; sjelf.: Slutligen var österrikaren vederbörligen bestöflad, och, insvepande sig i sin uniformskappa, befallde han Zambetto att gå förut, hvarpå de begäfvo sig på väg och gingo öfver bron, vid pass ett halft dussin hus längre ned. Den här vägen, signor; detta är vägen!4 ropade Zambetto beställsamt, så högt han kunde, i det han ledsagade stallmästaren en slipprig väg, längs den6 tums breda gångstigen, som omgaf den smala kanalen, hvilken ledde till baksidan af Vandykes hus. Hvilket ypperligt tillfälle att ge honom ett kallbad, tänkte Zambetto, tmen nej!4 Han öppnacge en trång port. Slyngel, jag tror du för mig uppför kökstrappan ; ins det någon annan? Jag känner blott till den här, och han gick uppför trappan med officern i hälarna... Den smala trapan slutade vid galleriet till tredje våningen, andykes dörr stod på glänt, Zambetto snafvade emot den och tryckte dervid igen den. Drummel, är det upp till vinden, du för mig . Till första våningen, uppifrån räknadt. Aro ers exellens högvälborna ben trötta? Nå ändtligen äro vi här. De hade nu kommit till en af dessa egna, gamla vindskontor, som tillhöra ett venetianskt hus, alldeles behängdt af spindelväf och förmörkadt af mångsidigt dam. Det är mörkt här.4 Jac, svarade Zambetto, men det skall snart bli ljust. Han öppnade luckan till ett fönster, som vette åt kanalen, tittade nedåt och såg sin ordne herres gondol pilsnabbt skjuta tvärs ifver kanalen; vid denna syn uppgaf han ett ofrivilligt utrop af glädje. : Hvad nu! Hvad går det åt dig? Ar detta len fördömde målarens dörr?4 han pekade å en dörr, öfver hvilken ett litet öppet önster var anbragt.