Aftonbladet – 19 mars 1862, sida 2

föreningens vidare tillväxt, desto mera som ; en sådan koncession måste bli mindre lik-; giltig, ju flera och vigtigare föremål denj omfattar. Men ännu betänkligare än representanternas lika antal förefaller det mig vara, Om den gemensamma representationen, i öfverensstämmelse med komitens och den norska regeringens förslag, icke skulle ega atttaga behandling de till densamma hörande gor, utan blott ha att skilja mellan nationalrepresentationerna, sedan dessa hvar för sig fattat olika beslut. När ett land uttalat sig genom sina representanter, blandar sig nationalkänslan i saken, och på den föreslagna kongressen skulle derföre sannolikt hvardera landets representanter stå fast vid sina kommittenters mening, så att lotterispelet med den förseglade sedeln i de flesta mama att bestämma utgången gen till stor missbelåtenhet för den tappande. För en gemensam representations välgörande verkan tror jag det vara ett oeftergifligt vilkor, att den icke skall utgöra cn högre instans för afgörande af nationalrepresentationernas tvistigheter, utan vara antingen en från dem afskild institution, som icke har att befatta sig med de ämnen, som höra under nationalrepresentationens behandling, eller också en dessa underordnad, blott rådgifvande församling. ?En sådan förevad fepresentation kunde vara af stor betydelse såsom ett stöd för unionskonungen och såsom ett medel att fastare binda folken vid hvarandra. Ty man skulle säkert, i den mån gemensamheten i ssa saker befunnes fördelaktig för båda rikena, efter hand indraga allt flera föremål uvder den förenade representationens beslutande rätt, och man kunde genom densamma, äfven i sådana unionella frågor, som de ärskilda nationalrepresentationerna förbeböllo sig sjelfva, alltid erhålla en på sakkunskap å ömse sidor grundad granskning. Deremot kan nödvändigheten af en sådan representation icke anses bevisad, för så vidt fråga blott är om att fastställa vissa gewensamma bidrag; ty det har hittills visat sig, alt ingendera af de tvenne makterna — en sådan representation förutan — undandragit sig att härutinnan uppfylla billighetens fordringar. Ar derföre icke tiden inne för tillvägabringandet af en förenad representation på riktiga grundsatser, torde det vara bäst att ur riksakten utelemna hela det föreslagna äxapitlet om rikenas bidrag till gemensamma ändamål med hvad dermed står i sammanhang, samt att låta det bero vid hvad som nu eger rem, dock i alla fall med undanrödjande af de hinder, som i den norska grundlagen nu finnas för den norska krigsmaktens användande till gemensamt försvar. Afven i fråga om konunga-, tronföljareoch förmyndareval skulle faran troligtvis vara mindre att omedelbart öfverlemna dem åt en kongress, än att, såsom nu är stedgadt och likaledes i förslagen bibehållet, låta nationalrepresentationernas beslut förutgå. Dock blir det i alla händelser betänkligt, så länge Sverges och Norges förening knappt är något mera än en personalunion, om den person, som skall utgöra sambandet, kan påtragas det ena landet mot dess vilja. Skulls rikena med enighet hvart för sig i deita fall bli stående med olika meningar emot hvarandra, låter det knappt tänka sig, att lagens bokstaf allena skulle kunna förmå ett folk att underkasta sig ett annat folks vilja, isynnerhet om lagen skulle bjuda det större folket ait lyda det mindre. Men sannolikt skulle de tvenne folken af omsorg för föreni ; bestånd hellre undvika at; d olika meningar, så fraint lagåfve någondera af dem utsigt att segra genom lottkastning, utan frågan i stället, om enighet icke erhölls första gången, kunde hänskjutas under nyvalda represennter, och den bestående regeringen under iden finge fortfara, Kunde man icke heller då bli ense om gemensam styresman skulie visserligen hela föreningens upplösning deraf bli följden, men denna följd torde under såana förhållanden icke på något sätt kunna törebyggas, och det är då bättre, att den inträder utan lagbrott. Hvad nu angår frågan om båda rikenes sjelfständighet, bör det ej lemmnas ur sigte, alt hvarje föreningsvilkor måste vara en inskränkning i hvartdera rikets absoluta sjelfständighet, och att i förhållandet mellan två renade stater sjelfständigteten icke kan stå i någonling annat, än att den ena sta.en icke har någon rättighet att inverka på den andras sjelfbestämmelse i sådana angeägenheter, som icke äro gemensamma för begge. Det torde derföre vara en oriktig ippfattning af sjelfständighetsbegreppet, då len norska regeringen förmenar, att unionskomiten, i ået den föreslagit, att båda: riena i alla förhållanden till fträmmande maker skola utgöra en-oåtskiljeligen förenad nakt, gått vida längre, än hvartdera rikets jelfständighet kan tillåta. En annan fråga ir den, om en så vidsträckt gemensamhet ir behöllig eller gagnelig. För mindel finer jag, att det utgör ett af föreningens väentligaste kännetecken, och om undantag lerifrån hittills en och annan gång egtrum, var sådant skett i strid Med föreningens inda oci uten att ha kräfts af uttrycken i len nu gällande föreningsakten, hvilken utan nskränkning öfverlåter åt konungen att ingå ekt PTL ETT TAKT SNS STUK SNS SN ambettos hufvud. Denne hade vunnit sin!