Aftonbladet – 19 mars 1862, sida 2

J gen strålande sol, intet försmältande månsken, inga improvisatori, ert språk skulle förderfva mina tänder. Ingen karneval, inga intriger, icke en gång il dolce far niente! Jag kunde aldrig hafva någon framgång der: edra landsmän förstå icke ens: vår Lazzis! Jag måste gå. Jag skall bedja för er, adjö! adjö och han gled sakta ut. V. Morgonen derpå var Venedig mörkt och dystert. Kornischerna, skulpturarbetena och balustraderna på dess många palatser sågo våta och svartaktiga utidetnedströmmande regnet. Det finns alltid tillräckligt med vatten i Venedig, men under en af dessa långvariga stormar, som ofta inträffa och göra hafvets drottning till den ohelsosammaste af städer, då förefaller en verkligen vattnet som ett bedröfligt öfverflöd. Nå, ditt afskum, kommer du då ändtligen? sade stallmästaren, då Zambetto stod framför honom med chokoladbrickan i handen. Ja, ers nåd, svarade Zambetto, jag har vågat att bära upp min ridderlige herres morgonmåltid. Jag har tillagat den sjelf, hvilket är orsaken, hvarföre jag ej förr svarat på min generals kallelse. Tillåt mig med detsamma erinra er, att vi halva utsatt ett möte nu på morgonen. Just i detsamma slog klockan 9. . tSannt4,; sade officern, blåsande på sitt chokolad; slyngel,; så hett det är! Har du räffat Nina? Jo; ers nåd. Hon är öfverväldigad, jag ir öfverväldig; alla äro det af er förlåtande nildhet. Håll din tunga och tag hit mina stöflar. Han steg upp och närmade sig fönstret, en szkund var Zambetto tillbaka med ett var höga kragstöflar, prydda med ofantliga yttaresporrar. Din idiot, behöfs det en häst för att gå fver gatan? och hån slungade dem mot