Aftonbladet – 15 mars 1862, sida 3

NE UIR MUDESU BY KTERE BARR WRAREGGA KUTEGRARTE DAR behofvet af vaksamhet äfven i denna del, och i sanning — för att tala rätt uppriktigt — är också referentens egen uppsats i högsta grad egnad att gifva styrka åt detta lystringsord från författarens sida. Att den ock icke skall förfela denna sin goda verkan, är redan mer än sannolikt. — För öfrigt, hvad referenten yttrar om skyldighet å författarens sida att, till styrka för sin uttalade ?obarmhertiga dom?, uttryckligen namngifva .de kompendiiförfattare som han åsyftat, det kan icke gerna vara sagdt på fullt allvar eller vara enligt med referentens verkliga önskan; hvaremot, hvad beträffar hans förmenande, att förf. skulle hafva beredt vetenskapen gagn, om han i offentliga tidskrifter hade utförligen granskat deantydda, tid efter annan utkomna böckerna, ätskilligt kunde derom vara att säga, som likväl icke vid detta tillfälle är af behofvet påkalladt. Men vi må öfvergå från referentens anmärkningar. vid bokens företal till dem, som väl egentligen skola vara ämnade att lägga i dagen sjelfva arbetets svaga sidor?. Om dem är likväl — såsom ofvan antyddes — icke mycket att säga. I sjelfva verket är det blott-två af dessa anmärkningar, som kunna synas förtjenta af någon uppmärksamhet, begge — eget nog — af beskaffenhet ati blottställa ref. för obehaget att sjelf drabbas af de ord, ban på ett ställe citerat ur bokens företal, om vissa författares obekantskap med vetenskapens framsteg på den sednare tiden. Den ena anmärkningen angår begagnandet af bokstafven i i stället för tecknet Vy i definitionen på imaginärqvantitet. ?Det är säkerligen? — påstår ref. — ?en hemlighet för många, att vetenskapen så ovilkorligen nu fordrade detta i —— —, och att icke det gamla bekanta tecknet YI — — — ken efter behörig. definition få begagnas. Ref. blottställer sig mycket genom detta utlåtande, och föga mindre genom de närmast föregående orden, att det nemligen skall vara en bekant sak, att Schlömiles redan 1845 — säåledesföre 1848 — begagnade bokstafven i i stället för tecknet V—1. Det förra så väl som de sednare kunde begagnas till mycket hvasst skämt emot referenten, men sådant höfves icke här; några allvarsammå ord i ämnet äro bättre på sitt ställe och skola säkerligen göra behörig verkan. — Referenten har icke förstått hvarom frågan är. Hr Schlömiles och många både med och långt före honom hafva visserligen begagnat bokstafven i stället för tecknet VY, eller — rättare sagdt — de hafva begagnat ömsom den ena och ömsom det andra, såsom liktydiga nemligen; men (såsom förf. ock erinrar 1 företalet) ingen före Cauchy — år 1849 — har ådagalagt vådan deraf. Han lade åemligen i dagen, att tecknet YA icke kan begagnas för definierandet af begreppet imaginär qvantitet, utan att man derigenom bloftställer sig för den absurditeten att detta tecken göres liktydigt med tecknet —V—z. Dermed hade naturligtvis den gamla definitionen spelt ut sin rol i sjelfoa vetenskapens system? yttrar förf. helt kort i bokens företal, antydande dermed, ej mindre att det anförda skälet redan länge befunnits absolut 0 Sypgen inför de i ämnet bevandrade, än ock att hvarje annan skulle göra klokt uti att ej blottställa sig genom invändningar mot en inom vetenskapen så afgjord sak. (Referenten har icke behagat akta på denna vink.) Sedan förf. derefter med några ord omnämnt det faktum, att en väsendtlig modifikation af hela teorien för imaginära qvantiteter blitvit den omedelbara följden af Cauchys upptäckt, och vidare erinrat, attredan 12 år gått till ända ifrån det att denna förändring inom vetenskapen skedde, samt att det följaktligen nu vore hög tid att äfven vid elementarundervisningen ställa sig den nys teorien till efterrättelse, tillkännager han slutligen, att af detta skäl äfven den här ifråzavarande läroboken i sin nya upplaga blifvit i denna del uppställd efter sådan plav, och det så mycket hellre, som i sjelfva ver: ket en betydlig lättnad tillskyndsas elementarandervisningen genom den antydda förändringen. Hvatuti denna lättnad består, finnes ock med några ord köortligen angifyet. — Om, allt detta osktadt, personer finnas, för hvilka — såsom refereuten yttrar —det är en hemlighet, att vetenskapen (?) nu fordrade detta i, och att icke det gamla bekanta Vi kan efter behörig defimtion(!) få begagnas?; så är det visst icke att undra på, men väl må man förundra sig. storligen deröfver, att någon af dem kan vara — lindrigast sagdt — oförsigtig nog att offentligen uppträda som granskare af ett matematiskt arbete. Den andra af de begge anmärkningarne lyder som följer: olämpligt synes det vara alt tala om öfverenskommelser vid räkning med negativa, irrationela och imaginära qvantiteter, alldenstund ordet öfverenskommelse innefattar något godtyckligt, som kan förändras, och något sådant godtycke här icke kan ifrågakomma, utan ett oafvisligt, nödvändigt keusalsammanhang här måste menas (?) och äfven på ett framslående sätt tillkännagifvas?. en sednare delen; åtminstone, af denna period påminner mycket starkt om det gamla välbekanta: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta?. Men, lika godt. Af periodens början kan man någotsånär sluta sig till hvad det är som här föresväfvat referenten, och författaren må väl tillstå, att äfven han för 30 år sedan — då 1:sta upplagan af hans bok utgafs — skulle ha varit frestad uttala en något liknande anmärkning, ifall att tillfälle dertill då hade erbjudit sig. Dock, hvaraf kommer det sig att ref.underlåtit anmärka olämpligbeten äfven af att tala om öfverenskommelser vid räkning med? positiva rationelå qvantiteter? — äfven dertill har ju förf. gjort: sig: skyldig (se alg.osid. 9). Om det är af något för