Aftonbladet – 15 mars 1862, sida 3

eller flera monomer. När nu gossen rätte ligen svarar: Man uppskrifver monomerna i rad, med eller utan multiplikationstecken emellan dem; har det väl någonsin fallit ref. in att tänka på upphofvet till denna re gel? Hvarför går man just så tillväga och icke annorlunda? Sker det tilläfventyrs i följd af något oafvisligt, nödvändigt kausalsammanhang? mellan denna regel och — något annat? Åh nej, nog är det tydligt här, att öfverenskommelsen gilvit upphofvet. Skulle det verkigen — och härmed äro vi inne på det andra af de båda ofvannämnda alternativerna — skulle det verkligen vara mindre tydligt, att upphofvet är detsamma, inär fråga är t. ex. om multiplicering al limaginära -monomer? Se här. Det fanns jen tid, då man tvistade om produkten at V—aochVY—P skulle vara Vab eller ——Vab Vi veta ju ganska väl alla, att den tvisten kom sig deref, alt man då icke hade klart för sig. hvad med produkt af imaginära iqvantiteter? skulle: förstås. Man kom sedan Öfverens om den saken, och derigenom blef äfven tvisten, göm nämndes, komplett afslutad för den tiden. Hvad säger ref. om idetta faktum? Innebär det icke en bra tydlig vink om den roll, som öfverenskommel sen spelar i fråga om ?räkning med qvantiteter? Och verkligen vid ett tillfälle, sådent som detta, då man anständigtvis måste inskränka sig till blotta antydningar, lär väl denna vink, i förening med det nyss förut sagda, göra alldeles tillfyllest för åstadkommande af all den belysning, kom må anses påkallad af ref:s nu ifrågavarande anmärkning. TF sjelfva verket Me det anförda ingenting, annst än en helt enkel erinran om den sjelfklara sanningen, att, likasom i hvarje exakt vetenskap så äfven i denna del, definitioner måste finnas och att sådana i väsentlig mån äro konventionela. Och noga taget var icke heller anmärkningen, sådan den här ofvan finnes ordagrannt citerad. förtjent af något annat bemötende. Annat vore, om den frågan skulle diskuteras, hvar gränsen är för öfverenskommelsernas gebiet, eller om ref: hade påstått eller åtminstone åntydt, att förf. hade öfverskridit denna gräns. Men detta var nu alls icke händelsen. : Bland referentens anmärkningar befinner sig äfven en, som förr utgjorde — snart fagdt — den stående artikeln i alla recensioner af elementarböcker i algebra: det är den om olämpligheten — efter referentens åsigt — att i en sådan bok-utelemna afdeldingen om största gemensamma divisorn för olynomer; Vanligtvis voro i denna del reensenterna städse af motsatt åsigt emot författarne, vare sig att dessa sednare hade utelemnat-eller upptagit den ifrågavarande afdelningen, Numera är det så godt som. afgjord sak ibland dem, som rätt veta hvad detta käpitel innebär, att detsånima icke har sin rätta. plats i elementårboken. Skälen kunna icke här lämpligen utvecklas. Också, enär referenten å sin sida, utan angifvande åf något skäl för sin åsigt, allenast tillkändagifvit, att det synes honom olämpligt ått utesluta det ifrågavarande kapitlet, torde åmöt en så beskaffad invändning allrabäst passa att endast erinra om det faktum att, då 1856 års läroverksstadga uttryckli gen upptog detta kapitel;bland föremålen för elementarundervisningen, samma kapitel deremot blifvit lemnadt onämndt i den nu gällande stadgan af år 1859, och detta — efter hvad författaren har sig nogsamt bekant — juså aj de skäl som nyss ofvan an tyddes. å Hvad denne referent 1 öfrigt — städse utan anförande af något skäl för sin meding — anmärker såsom olämpligt eller driktigt, särdeles i pedagogiskt hänseende, såsom att författaren velåt gifva sina lärjungar vissa förberedande begrepp om po iynonfers uppdelning i faktorer omedelbart efter det att de fått inhemta den motsatta dperationen, bortskaffandet atparenteser omsring polynemer: vid multiplikation, och icke Hellre Mppakiud dermed, stillg division i hela tal blifvit afhandlad (1); vidare, at sbedömandet af när en trinom ärjemn qvadraticke blifvit uppskjutet; tills någon kännedom om binomialteoremet blifvit inHemtad; eller att dels, i allmänhet, regiornaci släroboken icke blifvit framställda så tydliga och, så att säga, fristående som de böra. vara, dels ock — specielt — att reglorna för bråks liknämniggörande äro i sjunde upplagan mindre lämpliga än samma reglor i de föregående upplagornaX, och dessutom en ibland dem; sådan den i alla upplagorna befinnes, har det felet, att tanke gången i regeln-icke är densamma som räkneoperationernas gång (!), m. m. dylikt — skulle det väl synas förmätet af författaren. om han förutsätter att efter hvad här ofvan blifvit upplyst om denne referents kompetens att döma i hithörande ämnen; alla dessa an: märkningar, beledsagade som de äro — icke af något enda objektivt skäl, utan — endast och allenast af-referentens subjektiva det synes, icke af-en täökände allmänhet kunna anses påkalla annat bemötande från författarens sida än-ett: enkelt tillkännagif vande, att de — såsom -obefogade -—— icke förtjena nÄigot afseende? Och hvad slutligen angår reflexioner, sådana som Satt. man hos tr B. får se ele menhternas grundbegrepp sammanblåndade med deras närmare ock noggrannare be: ränsning?; vidare — såsom redan en gång blifvit nämdt — antydningar om långtråFr hos författaren i följd af annalkande älderdom m. m;, eller ändtligen sjelfva slutorden i referentens anförande: ?men bevara oss... äfven från B:s jernspira i det matematiska fria studiet! — hvad skulle väl deremot bättre höfvas den gamle med sin jernspira, än att tiga stilla! Westerås den 8 Mars 1862. E. G. Björling. At — Vandringar genom verlden och naturen. To. RE SA NNE STI TA JAGA LAS Nr NN LA