Aftonbladet – 11 mars 1862, sida 2

ch då detta försummas är genast sammanianget förloradt. Handlingen fortlöper alltör raskt: och inveckladt för att endast i sången hinna uttryckas, det lyriska elemenet är derföre oftast förlagdti orkestern, der an man få höra sanningen medan de upprädande personerna göra allt för att föra pss bakom ljuset; det är blott i det osagda deras hemliga miner och åtbörder som nan kan spåra deras verkliga väsen. Huru rigtigt är det således ej i denna opera att var och en föist och främst förstår att göra detta tydligt! Fru Strandberg, som vi saknade i Susanvas parti, der hon icke passar illa, är såsom pagemn deremot i vårt tycke mindre yckad. Denne Cherubin är en poetisk bild, en personifikation af ungdomlig lifslust och erotik. Hen får ej göras till en vanlig slynsel, utan att hela illusionen försvinner. Ofverraskad i stolen, blir han qvarsittande der af förlägenhet, af tafatthet, af skräck; men icke med denna näsvisa min, som om han på trots icke vårdade sig om att stiga app 1 grefvens närvaro. I scenen då han på knä för Susanna skall klädas ut till fruntimmer, bör han icke bråka och rulla sig så påfluget och djerft åt höger och venster. Försagd, alltid tveksamt, modest, smyger han sigblott helt oförmärkt att då och då kunna uppfånga en skymt af sin tillbedda gudmor. Mozart har förstått honom, har med innerlig förkärlek laggt deskönaste toner i detta älskliga naturbarns mun. Hör blott en sådan musik!... I hans första kavatina t. ex. Jag ej vet hvad det är som mig plågar, hvilken njutningsfull oro, hvilken feber pulserar ej genom dessa rytmer der melodien afbruten, skälfvande af basfigurerna slutes i eldiga omfamningar. En yrsel, ännu sublim, en längtan, ännu frisk och skär, tumlar in i det af ungdomsförhoppningarnas solljus ännu rosenfärgade lifvet, traktande efter dess kärna, dess hjertblod, utan tanke på förstörelse eller ansvar. Det är ett rent erotiskt element, omedvetet, ofrivilligt, som känslan, varmt och lyckliggörande som den. Cherubin behöfver ännu intet föremål; han finner i bergen, dalen, bäcken, i lunden — rosenhäcken?, såväl som i hvarje qvinna, det må vara hans öde gudmor, eller den gamla Marcellina, i allt finner han afledare tör sin nyväkta glöd. Han darrar, halft rädd öfver sig sjelf; han anar intet ondt i denna drift; som blef honom gifven till en sporre att söka det gudomliga, det sköna i hvarje form och gestalt, men som —-Missbrukad, kän drifva till de gräsligaste brott, till kröppens och själens profanerände, ja, undergång. (Såsom det också visar sig i Don Juan, denna könseqventa utveckling af Cherubins lynne och själsrigtning, der den lemnas åt sig sjelf, utan religionens och moralens helsosamma ledning och fukt.) Men i Figaros bröllop står Cherubin ännu oförderfvad, han vinner hela vårt intresse, han är blyg ehuru varm, och detta bör framför allt framhållas i utförandet af denna ol. Cherubin sökande, undrände — är sublim. Cherubin medveten — blir vidrig. Musiken angifver också tydligt, hvilken uppfattning som måste vara den rätta. Trion i första akten, då grefven, sjelf öfverraskad i Susannas rum, der öfverraskar pagen, är makalöst komponerad. Susannas förskräckelse, den lismande Basils skadeglädje, grefven — uppretad, sjelfrådig, men dock kufvad af sin egen passion, spefull mot Susanna, som han halft föraktar, men dock eftertraktar, dessa olika elementer sammanväfda i den rikaste tonprakt, lemnande det melodiska åt orkesterstämmorna, medan det komiskt rörliga i situationen nödgar sången att vika för mera deklamatoriska uttryck — denna trio, äfvensom sista aåktens final, torde utgöra glanspunkterna 4 partituret, om någon glanspunkt kan framträda ur denna tafla af. rent uld. Ty hvilket nummer skulle man väl kunna framdraga såsom mindre lyckadt? Sjelfva Barbarinas lilla visa, medan hon bedröfvad söker nålen, är just sådan den bör vara, obetydlig, men täck. -Fandangon — detta gammaldags, kärnfulla motiv, sirligt dansande öfver violinernas strängar, medan kontramotiver figurera det till mötes, än vaggande på flöjtens och fagöttens klara vågor, än görande gravitetiska piruetter i sidorörelser, motrörelser, ällt af en harmoniskt stilla och rent af förtrollande effekt, ehuru helt enkelt modulerande mellan de närmast beslägtade tonarterna. Och ouverturen sedan, detta perlregn af humoristiska passager; skalor i vild flykt rusande i kapp mot det slutliga målet; alla dock uppsluppna nog att tillåta sig små NR språng och qvicka ordvexlingar under vägen. Men det blefve omöjligt att söka uppräkna allt det sköna i denna opera. Hvarje not skulle då nämnas för sig. a företer det hela en viss kyla, men telet härtill EE ämnet — denna hopställning af list och lögn, af små hyardagligheter, som icke medgifva yttringar ot ohtuslasm, känslolif, karakterstyrka eller -svaghet — detta, hvari musiken just har sin styrka. Hvilken annan än Mozart skulle ej hafva tråkat ihjäl oss med en opera der intet bravurparti kunde anläg