Aftonbladet – 8 mars 1862, sida 3

pe NHbH J IDR BYE Ar KVD dr Arn Hvad hon sade, hörde jag icke, så rädd var jag; men att hon klappade mig under hakan, det kände jag. Hennes dotter var den ledigaste och sjelts; våldigaste flicka jag någonsin sett. Jag hade äfven goda anlag dertill, hvarföre vi redan denna första afton blefvo oskiljaktiga. I mina ögon och många andras var hon vacker, ehuru hon hade mycket fräknar och mörkrödt hår; växten och alla rörelser voro högst behagliga. Hennes klädsel var vårdslös och obetydligt elegant. Hon var merz draperad än klädd, och hvar gång klädnin gen föll af axlarna, stod mr Rocca färdig att draga upp den, eller när håret nedföll, ati åter sätta upp det. Hon dansade som hon gjorde allt annat, lätt, ledigt och sjelfsvåldigt, nästan alltid bitande på ett stort perl dJband af bernsten eller guld — jag minns ej hvilketdera. Men med allt detta var hon Tnhögst intagande, munter och rolig. ) Fru Staöls äldste son minns jag ej, icke Theller mycket Schlegel, som följde henne. Å De voro saktmodiga och eleganta, det såg jag. Hennes yngste son såg icre rätt klok ut, särdeles när han, efter receptionen, alltid seende i taket; och i full husar-uniform, med sabel och sabeltaska, kartouche och pels på axel, dansade angläsen med mig, då bådel jag och min tre alnars vida tråflors-robe var i stor fara för alla hans krigiska attributer. Rocca såg ut som en vacker bild. Han 8 för hela familjen, ty alla de andra talade jemnt; men fru Staöl sjelf. gjorde ändå mera, hon höll tal; och man behöfver blott läsa hvad hon skrifvit, för att finna att från hennes läppar knappt kunde gå annat än ord, som förtjenade att höras och minnas — men derpå tänkte jag visst icke då — I nej snarare på fru Lenngrens råd: Tala, flicka, håll ej tall — men mest på mig sjelf och de dansar jag dansat och skulle dansa. Snart fick man höra tusende anekdoter om henne; men då, som vanligt, voro de alla tagna från skuggsidan. Man hör sällan dylika af den goda, ädla arten, annat än i sedolärande böcker för barn. Så sade man till exempel, att i hennes våning, midt emot operahuset, hon bedde så trångt, att man på hennes soirer, eller, som man med liten malice sade. bennes konversationer (ty der konverserades endast och åts och dracks nästan intet, hvilket den tiden eljest vankades) åt i fyra rum, dansade i två och musicerade i ett tredje; att hon skaffade sig hvarken ljussaxar eller eldgafflar, ehuru hennes dotters läromästare derom påminde; att hon alltid — just som man fruktat — talade sjelf och nästan ensam, lekande under tiden med en pappersstrut eller något dylikt. Afven berättade man, att hon icke riktigt fann sig nöjd med emottagandet i Stockholm, och att hon icke fann sig der så firad som hon varit i andra hufvudstäder, och att hon här och der fick umgälla sin usurpa tionslust. Man påstod att hon en dag förde furst Sapieha, som var någon liten tid i Stockholm, till Sergel. När de länge varit der och den gamle artisten visat dem alla sina der befintliga konststycken, sade fru Staöl till fursten: CAsseyez vous mon Prince, och tog dervid sjelf äfven plats; men det sägs att Sergel då genast skulle svarat: Oui asseyons nous, car enfin je suis måitre chez moi, och äfven satt sig. Så berättades det. Äfven påstod man, att hon en gång ganska sent kommit från operaspektaklet till en supå hos dåvarande statsministern grefve E. och att hon, då hon passerat alla rum och slutligen i det allra innersta fann värdinnan vid sitt spelbord, skulle sagt: Ah madame! vous faites la reine chez vousX, och att grefvinnan E., känd för många förträffliga egenskaper, men eljest just icke för hastiga och träffande repartier; hade svarat: Ilse Ipeut madame, mais jamais chez autres. Våra qvickhufvuden roade sig äfven mera på hennes. bekostnad. än föllo i extas öfver hennes stora snille. Jai ding en rofil chez mdame Staölt sade den gamle oreno, som lika med de andra gästerna ej fått rum vid bordet, och då någon fråga de grefve D la G. hvarföre hon är i Sverge, svarade han: hon samlar materialier till sin nya roman: Maya Lise, ot la Suede. Afven den unga dottern, nuvarande her: tiginnan de Broglie, sparades icke. Stockholms dansande herrar voro högst uppbragta mot. henne; Hon lärer yttrat till någon,att hon i Sverge endast dansade en imaginationt och att den eller den hon dansade med icke hade annat värde än att vara lik tel ou tel i Petersburg, derifrån fru taöl sednast kom. Öfverallt berättades, att hon i Berlin dansat med kronprinsen, och sedan hon tilltalat honom flera gånger, utan att han svarat annat än XouiX oeh nont hon. gifvit honom en duktig örfil, sägande: Petit morveux qui ne sait pas seulement parler francaisX. Men oaktadt allt hvad man till hennes nachdel kunde säga, var hon en ganska älskvärd varelse, fastän olik våra svenska damer, hvilka (åtminstone de dansande) alltid stå i skuld hos henne; emedan den artige stormästaren i Amaranten för hennes skull lät afklippa kadrillerna från nio turer till sex, emedan hon beklagade sig, att hon Måste dansa un sigelet med en och Sune eternitt med en annan. Dock, hon hade verkligen rätt deruti. Råkar man ut för en ledsam moitit, så äro sex turer mer än nog; förmodar man åter motsatsen så — — — äro sex turer äfven nog. Fru Staäöl utgat här i Sverge sitt arbete — ; eller snarare sina reflexioner — sur le Suicide, dedicerade till H. K. H. kronprinsen, och mot sommaren lemnade hon Sverge. Kert derefter hörde man talas om hennes; hemliga förbindelse med mr Rocca, och det berättades att bon, kort efter sin!ankomsti: till Panta a i ; t t E l i f j i i l : j l ES ORES MER 14 I BOSE FS ES SMAD SEP