Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 2

AR ER JRR NRA tt göra någonting mer än att öfverskyla dem ned den kristliga kärlekens mantel. En annan skulle i mitt ställe troligen finna anledni en injurie-pr ; ty det är dock i cet ingen sr k att utan stöd af föratgången och laga kraftvunnen dom tillåta sig ioffent! iga anföranden stämpla en domare och embetsman åsom ovärdig att behålla sin befattning, helst vär mot det sätt, hvarpå densamma i nu snart io år blifvit utöfvad, icke ens någon anmärkning låtit höra sig. Men der i ett olyckligt ;gonblick fanatismens ande fått insteg, der är åa länge förståndet borta och på samma gån illräkneligheten. Fara är, att ifrån sådana håll korsfästropen ännu en gång skulle höjas emot Kritus, ifall han återvände till jorden och företoge sig utt äfven nu bruka samma ordasätt, som dem de oibliska urkunderna lägga i hans mun (Joh. 17: 3; 20: 17; Uppenb. 3: 12; Joh. 14: 28; 10: 29; 8: 10; Matth. 19: 17; Marc. 13: 32, jemför Apostl. 15: 18 och Jak. 1: 17). För apontlune skulle det visst ej heller aflöpa bättre (1 Cor. 8: 6; 3: 23; 11: 3; 15: 24—28; Eph. 1: 17; 1 Tim. 2:5). Hvad under då, om man ej skyr att kasta skugga på ett af vårt lands och vårt tidehvarfs mäktigaste änkaresnillen — en utmärkt Upsalaprofessor — hvars undervisning är, af menskliga saker, den största förmån, som i lifvet fallit på min lott. Angrepp. åt detta håll påminna mig ovilkorligt om skaldens ord: Der reste sig ett ljusskyggt slägte Med sorl ur sixa dalars natt; De stormade, men: ingen räckte Till tronen, der den höge satt. Den ofta upprepade beskyllningen mot mig för arianism är ett talande bevis på förkättringslustans utomordentliga makt att förblinda. Det flygtigaste. studium af min i Göteborgs-Posten för den 19 och 20 sistlidne Juli intagna artikel, hvilken ännu efter sex månader förorsakar så många Marthas bekymmer, borde annars tillräckligt uppdaga, att den åsigt jag der uttalat är snörrätt stridande mot arianismen hvars lära, att Sonen är af Fadren skapad at intet, upphäfver hans väsendes evighet och oafsönderlighet från Fadrenssamt: borttager dermed på en gång kristendomens teoretiska grundval och den :kraft, som med himmelska budskap stiger ned i den kristnes äfven skummaste öden och, genomsprängande både födelsens och dödens örtår, lyfter: honom upp att som ett frälsadt arn hvila i det eviga fadersskötet. Ifall — såsom meningen väl måste vara — talet om Santikrister, som förneka Guds Son vara kommen i köttet, skall syfta på mig, så är detta, bland alla de öfriga, så uppenbart ett hugg. 1 vädret, att det icke behöfves något omdöme, utan endast en smula innanläsningskonst, för att inse det. Ofverhufvud tror jag, att den, som hos mig nödvändigt vill uppvädra kätterska meningar, måhända-skulle med; bättre framgång vända sig åt motsatt håll mot det, hvarest man hittills sökt dem; ty rörande Kristus tänker jag visst icke ringare (endast redigare) än mina vedersakare; men deremot tänker jag bestämdt högre om menskligheten, och det är detta som alstrar det villande skenet i omornade ögon. Omsorgen om mina befarade pligtkollisioner vore det väl mest passande att öfverlemna åt mig sjelf. Jag vet först och främst, att slika kollisioner aldrig kunna vara annat än skenbara (ty ingen verklig pligt strider mot en annan lika verklig); för det andra, att under min hittillsvarande tjenstgöringstid — och endast två ledamöter af detta konsistorium hafva en längre — inga fall af detta slag ännu förekommit; och för det tredje, att ur den antydda synpunkten icke heller framdeles några sådana kunna förekomma. Synes detta någon svårfattligt, så må han först göra sig litet bättre hemmastadd med våra lagar, och, om detta ej räcker till, erinra sig, att jag hyllar den Geijerska regeln: Lydnad för gällande lag! men öppen rätt att begära en bättre, och fri diskussion om medlen dertill! Men om jag sålunda af brist på giltiga skäl icke kan hörsamma vinken att begära afsked ur konsistorium, månne jag dermed förklarat mig omi telig såsom ledamot i det :manstarkaste domkapitel i riket? Endast stark begreppsförvirring eller afgjo dt vrångsinne kan så uttyda det of fer man gör åt sin pligtkänsla. Väl vore det lika så ljuft att fly ur en krets af öppet visad ofördragsamhet och förföljelse, som det är visst att Ja der ej blefve saknad; men åtagna förbindelser fästa mig i den kretsen, och hvarken kunna, medan detta varar, motsedda obe: ag friköpa mig derifrån, ej heller är jag van att låtå fladdrande opinionsvindar afgifva regeln för mitt handlingssätt ellerombilda måttstocken för bedömandet af hvad jag bör. Antydandet om benägenheten att tfustbita sig vid den lilla, men dryga kronans kaka må stå för dens räkning, som kunnat förmå sig att nedskrifva det, och som ej synes märkt, att om den kakan väl ej räckes någon för hvad had gör utom tjensten, så räckes hon säkerligen icke heller till lön för den lika lätta som tvetydiga bragden att ifrån predikstolar och i porokalssepförangen förkättra öfvertygelser, hvilkas rätta betydelse man icke ens halfvägs bottnat, eller frambesvärja den blinda fanatismen och hvässa dess hätskaste pilar mot personer, hvilkas enda förbrytelse består deri, att de af allas Herre blifvit utrustade med just den vissa graden af andlig synkraft, som de ega, men hvarken med någon mindre eller större. Obrukbarheten af: lektor Rosenii framställning i ämnet behöfver jag knappt påpeka. Domkapitlet vet sjelft bäst, att jag aldrig varit, såsom af nämnda framställning borde följa, inkallad till något slags redogörelse eller förhör öfver mina meningar, och antåger säkerligen att, om så skett, jag skulle protesterat mot att ingå i svaromål. De frågot och svar, hvarom lektor Rosenius talar, äro ingenting annat än en på sidan om förhandlingarne förefallen helt och hållet enskild ordvexling mellan ett par vid ändan af konsistöriibordet sittande ledamöter (lektor Rosenius och mig), och denna ordvexling har den ännu unge konsistorialen blifvit af sitt nit förledd att-anse ej blott såsom ytterst vigtig, utan: ock såsom hörande till domkapitlets protokoll. Med sin reservation mot justeringen såsom ofullständig råkar han, eget nog, att reservera sig mot sig sjelf, enär naturligtvis ingen varit närmare om att befordra åtminstone de der frågorna till protokoll, än den, som gjort dem. Dessutom invecklar han sig genom samma reservation i en olöslig motsägelse. Han erkänner nemligen först och främst, att mina i hans tanke så vigtiga yttranden!icke blifvit fällda den äkni dt t—— Means DR sköna konsterna. Redan som litet barn bad han beständigt att få vå till de fabriker, fer