Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 2

köna konsterna. Redan som litet barn bad han beständigt-att få gå till de fabriker, fer vaxfigurer tillverkades; då han blef äldre utvecklades hans smak; och när han tillbringat en frigag från skolan i konstakademien i Swopopolis kände han afsmak. Alla dessa Salvators, Raphaels, Caraccis, spanska skolans och okände mästarest verk, alla väl fernissade och försedda med prydliga förgylda ramar, lyckades ej att inspirera honom. Ehuru både af naturen och sin ålder något böjd för öfvermod, försökte han att ödmjuka sig inför de tjärfärgade målningarne, de små och stora spruckna och ripiga taflorna, som med sådan extas omfalgelgg i den vidlyfti,a katalogen, men likväl föreföllo de honom tråkiga. tHvadX, utropade han, äro dessa de verk, som göra män odödliga! Ehuru jag kan uppskatta den anda, som förorsakat deras inköpande, vill jag slå vad att dessa här blott äro eländiga, förfuskade kopior, en ren handelsspekulation. När jag blir äldre, lofvar jag att jag sjelf skall se mig om efter de rätta mästerverken.4 Och han höll sitt ord. Vid tjugofem års ålder hade Brown skärskådat ända till den sista taflan i Escurial, hode fått reda på de verkliga Simon Pures, Salvator Rosas och Caraccis och hade bugat sig för dem; ej längre en blyg gosse, umgicks ban på en förtrolig fot med Rusehkin, hade dinerat med Theophile Gautier och var i begrepp att resa till Arabiens öknar efter Horace Vernet, när han uppehöll sig en dag i Wien. Der fanns en tafla som han ville granska, och hans artistiska förråd behöfde förstärkning, ty Brown hade blifvit en passionerad amatör och dilettant, det vill säga, när den vurmen var öfver honom. SAKEN Han höll just på att välja sina materialier för målning i en konsthandel, när en hyrvagn körde fram till boddörren och ett fruntimmer inträdde. Brown såg henne räcka en medaljong åt konsthandlaren.; a (Forts, följer.)