Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 1

Då vi för någon tid sedan uttalade oss rörande den skandinaviska frågans ställning och utsigter för det närvarande, antydde vi i några allmänna hufvucdrag karakteren af den förening, som vi anse möjlig och önskvärd för de trenne folken, och tillika några hufvudvilkor, som måste uppfyllas, innan man för allvar kan tänka på att sätta denna förening i verket, nemligen representationsförändring i Sverge och fastställandet af en bestämd sydgräns i Danmark. I afseende på den stora betydelse, som ett dynastiskt arrangement skulle kunna ha för undanrödjandet af en mängd hinder och svårigheter, ttrade vi den åsigten, att ett sådant visst icke skulle vara omöjligt att ernå, om det först vore rätt klart för folken, att en förening emellan dem är nödvändig för deras politi och nationella sjelfbestånd. Men för att en sådan öfvertygelse skall kunna utveckla sig, taga fast gestalt och göra sig gällande inför Europas folk och :egeringar, är det nödvändigt, att man mycket noga söker bestämma för sig, hvarthän det är man syftar, att man uppställer ett politiskt-praktiskt program i stället för de obestämda och sväfvande idter och yttranden, uti hvilka det skandinaviska sträfvandet hittills till en stor del rört sig, och hvilka verkligen gjort, att det inför den europeiska opinionen står uti en poetisk nebulös dager. Det har icke varit vår mening att försöka uppkasta något sådant program; vi ha endast velat framställa några hufvudpunkter, i afseende på hvilka det vore af vigt att den skandinaviska idns varmaste och ica flytelserikaste anhängare i de trenne rikena genom ett närmare diskuterande af dem blefve ense, så att man på förhand hade för sig utstakadt det mål till hvilket man borde sträfva och icke, i fall till följd af oväntade tilldragelser en gynnsam konjunktur oväntadt skulle inträda, en blifvande union återigenskulle bli ett obetänkt hastverk, på hvars detaljer man i förväg icke närmare tänkt. Vi föreställa oss att ett sådant program, eller åtminstone en god utgångspunkt för en detaljerad behandling: af dessa ämnen, skulle kunna vinnas genom det skandinaviska möte för statsekonomiska frågor, Om hvilket vi för någon tid sedan togo oss friheten att erinra, i det vi nemligen ansåg, att intet skäl förefinnes att längre uppskjuta detta möte, som redan för flera år sedan var beramadt att hållas, men som då blef inhiberadt till följd af tillfälliga omständigheter. Med nöje finna vi, att danska tidningen Norden gått oss helt och hållet till mötes i uppfattningen af denna sak. I en längre artikel, med anledning af våra uttalanden, yttrar bladet bland annat följande: Det är vår öfvertygelse att en förening under två herrskare skall vara ett onyttigt experiment. Just det tyska förbundet ger oss i detta hänseende en god lärdom, och hvad särskilt angår en gemensam utrikes politik, veta vi ju, att man hittills icke, ej en pång tillfälligtvis, kunnat ernå detta i-Tyskand, utom när det haft knifven på strupen. Det skulle måhända vara svårare än eljest, då fråga blott var om två regenter, hvilka i vissa fall skulle stå gent emot hvarandra och der en majoritletsöfvervigt således icke var möjlig såsom den dock i nödfall är i Tyskland med dess otaliga furstar. Det skalle under alla omständigheter bero på förutsättningen af mycket, som alldeles icke finnes, en öfverensstämmelse mellan de båda hofven i de mera privata förbindelserna, i vänskap på det ena hållet, i antipati på det andra, i så att säga strömmar och motströmmar, hvilka höra till ett helt annat område än den praktiska politiken. Det skulle då vara två hof, som i allt gingo så jemnt som två kronometrar, och vi äro nog förmätna att tro, att verlden icke är i stånd attframbringa sådana underverk. Svårigheten visar sig för oss desto större, som det torde vara tillåtet att här framhålla den stora olikhet i tendenser och politiska åsigter, som redan förut eger rum mellan det svenska, strängt nationella hofvet och det eventuella danska med dess tyska anor och tyska ögon, om också icke tyska hjertan, och vitro verkligen att förhållandena icke förut äro sådana, att man just här med fog skulle kunna vänta sig det eljest makalösa fenomenet af en Castor och Pollux i politisk mening. Vi kunna således icke undertrycka den meningen, att om icke genom vänskaplig öfverenskommelse, genom omständigheternas makt, hvilken ofta åstedkommer de förunderligaste saker och frambringar de mest oväntade resultater, en sådan ordning kan införas, hvarigenom ett regenthus blir det herrskande i norden — vi tänka naturligtvis icke på en republik — så lönar det öfverRF I dat ne war tfräömmalt. Ht onda not NÅR