Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 1

Zambetto begärligt och det vettnades honom i munnen. Hvad, är du icke borta än!? utropade artisten.: Med förlof, excellenza, svarade Zambetto i den venetianska dialektens mest smältande tonfall, undvikande hvarje öfverflödig konsonant, förunderligt nog har jag genom den besynnerligaste händelse i verlden ännu ej frukosterat, ej heller tycks jag för närvarande hafva någ utsigt att komma att göra dei; men så hungrig jag än är, måste jag på det bestämdaste förklara, att jag skulle hafva oändligt större lust att en en drufva från den der purpurlasen, som så behagfullt hänger ned på er tafla der, än att taga en verklig drufva; ty edra äro otvifvelaktigt mognare och sötare. X Artisten såg belåten ut. Men, tillade Zambetto, det kommer. sig möjligen af den gröna slöja, som för ögonblicket fördunklar min syn. Målaren rynkade ögonbrynen och Zambetto tystnade försigtigt. Tag den här, dumhufvud och gnid ditt ansigte med den4, sade artisten kastande till honom en svamp. Zambetto gned af hjertans lust och snart framlyste den tjusande ovalen, de muntra svarta ögonen, den välformade näsan och den uttrycksfulla munnen af den rena venetianska typen. cNu, då du fått upp ögonen, så säg mig, hvad de sågo dernere? Icke det ringaste — bara en gondol. Såå — verkligen?4 frågade artisten helt likgiltigt. Ingenting märkvärdigt hos gondolen, bara två damer inuti.X Ar du säker på det?4 frågade målaren. tydligen mera intresserad. Säker, ers nåd?4 och Zambetto såg forskande honom i ansigtet, Säker? Det vet jag icke. Kanske ni ej önskar, att jag skall afva sett någonting och följatkligen är jag i ett tillstånd af ovisshet. Nej, svara mig sanningsenligt. CJaså,; ja då såg jag två fruntimmer —