Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 2

köper styrelsen alldeles samma hästar, men betalar då det vanliga priset. Att samma, hästar betalas och inmönstras två gånger, har hört till ordvingen för dagen. Allt detta skulle en undersökningskomite af kongress-. ledamöter taga reda på, men att börja bråka : med Bulls Run-affären, som de borde skäm; mas att tala om, lönar min själ ej mödan. ; Som exempel på bristen på redbarhet; bland embetsmannakåren och de offentliga; personerna i allmänhet vill jag nämna ett: par saker ibland de tusende som dagligen förekomma. Vi välja t. ex. staten Newyork, om är mest känd derhemma. Der föregår : för närvarande en undersökning om en korruption af statens legislatur. En af alder-: männen i Newyork omtalade att han, för! att hindra utfärdandet af en förordning, som var skadlig för hans intressen, rest till Al bany, legislaturens säte, och medhaft 6000 dollars för att motverka förordningens utfärdande, men som summan ej var tillräcklig nödgades han återvända till Newyork efter 2000 mera, och då lyckades saken. Detta öppna skryt gaf anledning till en undersökning. För att kunna göra begripligt huru allt i den vägen tillgår, vill jag nämna att det finnes så kallade lobbers, mäklare med riktiga kontor och 5 å 10 bokförare allt efter affärernas storlek. Dessa lobbers göromål är att genomdrifva eller motver a ett beslut eller hvilken sak som helst som förekommer till afgörande hos legislaturen eller något af embetsverken. Det finnes t. 0. m. lobbers, som åtaga sig att genomdritva saker vid kongressen i Washington. Dessa lobbers känna fullkomligt till hvarje legislators pris och beräkna derefter kostnaden. Vill man nu hafva en sak af vigt för en sjelf genomdrifven. hos legislaturen så går man först till en lobber; en af hans bokhållare registra in affären, principalen gör sina beräkningar samt säger slutligen: det kostar 5000 dollars att få saken igenom. Öfverenskommet. Man betalar och går. Nu börjar lobber sitt arbete med att muta vaktmästarne och protokollsförarne för att de på hotellerna och restaurationerna skola bereda sinnena på affärens utgång. Så få tidningsreferenterna sin andel för att de ej skola skrifva emot saken, och slutligen kommer han till de stora herrarne. Nu beror det mycket på åt hvilken lobber motparten anförtrott sin sak och hvem sow betalar bäst. Hvarje ledamot har sitt bestämda fris, hvarunder han ej går, men han har ingenting emot att få litet högre betalning. Stundom händer äfven att begge parterna ha, utan att veta om det, engagerat en och samma lobber, och då beror naturligtvi: på icke allenast hvem som betalt bäst utan hvem den skälmen vill gynna. Allting går med mutor, och man gör ingen hemlighet deraf. Handelsföreningen i Newyork sammansköt 30,000 dollers för att drifva igenom en förordning som rörde postverket der i staden. Den förut omnämnde aldermannen påstod, sedan man börjat röra i saken, att han visserligen hade sagt att han farit till Albany med 6000 dollars för attförhindra förordningens genomdrifvande samt rest hem efter mera, men att han aldrig sagt sig hafva gifvit agstiftarne något. Vid förhöret upplyste en vaktmästare att en lobber stuckit 50 dollars i handen på honom, utan att han visste hvarföre. Protokollsföraren hade äfven fått 100 dollars, mn viste ej heller hvarföre. Lobbern omtalade helt uppriktigt att han emottagit penningar för att motverka förordningen, men hade ej gifvit något åt personer bland legislaturen. Deremot vidgick han att han till de två förenämnde personerna gilvit handtryckningar utan att säga dem hvarföre, och en tidningsreferent sade helt naivt, att han linge förundrat sig öfver att han ännu ej fått betalning för det han ej under hela tiden nämnt ett ord om affären. Troligen gå kongressledamöterna fria, emedan det ej finnes något bevis. I allmänhet gäller den satsen här, alt har man bara friskt med penningar, så kan man genomdrifva hvilken sak som helst och fi hvilken tjenst som helst. År 1859 var en japansk beskickning i Newyork. För att fira dessa långväga gäster beslöt staden ställa till en bal och anslog dertill 35,000 dollars, hvarjemte hvar och en skulle betala sin biljett med som jag tror 3 dollars. En komitå valdes att taga bestyr med tillställnigen, och då räkningen uppgjordes öfver balens kostnad, uppgick den till 130,000 dollars, och i densamma upptogos 5 dussin hvita handskar för hvar och en af tillställarne, som voro aldermän och tjenstemän i staden. Tidningarne skrevo alla om det oförskämda bedrägeriet och ealte tillställarnes namn inom en svart ram ibland sorgnotiserna under åtta dagar. Hvarje ålderman hade fått ett visst antal biljetter att dela ut bland sina vänner. Då naturligtvis en hel mängd omöjligt kunde få biljetter, emedan endast ett bestämdt antal såldes, så gjorde sig aldermännen häraf en inkomstkälla, och på balaftonen såde de biljetterna, som de fått för sina vänner, för 10—20 ja till och med 50 dollars st. cket. För en mängd år tillbaka, i den gamla goda puritanska tiden, fanns uti staten Massachusetts en lag som förbjöd en man att kyssa sin hustru om söndagarne. Jemför ——— — 2 —