Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 2

ordnades; hafvet var lugnt och himlen klar. Matroserna voro modiga och kaptenen lugn och fast; men från det öfre och nedre däcket uppsteg ett sorl, mera hemskt än vågornas rytande, mera förfärande än åskans dån — vild förvirring, strid, springande hit och dit, rop och böner, förbannelser och klagoskri växte med de stigande lågorna och uppstego mot den klara natthimlen med moln at qväfvande rök. Det fanns en i detta ögnnblick, hvars enda tanke var hans hustru, som blek. och orörlig stod vid hans sida, under tystnad beredande sin själ att möta dess domare. Men denna stund var ännu icke kommen; ty deras tur är nu inne, hon föres ned i den första båten, och hennes man är der äfven. Landet är nära och de skola snart vara der. Det svartnar för hennes ögon, men de äro ofrånvändt fästade på en punkt, hennes händer äro hårdt sammanknäppta och hennes läppar röra sig i bön. Nu stå de på stranden och en skara samlas småningom omkring dem. Båtarne lägga äter ut; qvinnor och barn gråta och klaga, från somliga nöras häftiga böner och höga rop, medan andra bibehålla en tystnad, djupare än dölens, under det de med andlös ångest berakta det brinnande skeppet, och vid det emska, fladdrande sken det kastar på våsorna anstränga sig att urskilja de personer, om båtarnemedföra. Gertrud står lutad emot ett klippstycke ;ch Maurice är vid hennes sida. De tala j, men deras ögon, tankar och farhågor ro gemensamma; ty de veta, att Adrien kall vara den sista att lemna detta brinande vrak, så länge ännu en menniskosjäl r i fara att förgås der. Annu en gång. afva båtarne begifvit sig ut för att hemta lem, som blifvit qvar, och en hviskning flyer genom hopen på stranden, som tränges id vattenbrynet: Detta är sista gången, le kunna lägga till, de kunna icke rädda lla?, Gertrud ryste och upphörde att se it bort. Hon lade sitt hufvud på stenen,