Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 2

ErretE KAPITLET. Nattens skuggor hade fallit och på skeppet herrskade tystnad; Maurice och Gerirud hade gått till ro i sin hytt. Adrien sof för sista gången ibland dem, mot hvilka hans mödosamma och uppoffrande kärleksverk nu var fullbordad: Månen uppsteg å en molnfri himmel och skeppet framilade stadigt och snabbt på sin färd. De flesta af de resande hade Föjdat sig åt att de morgonen derpå skulle komma till land och få börja en ny tillvaro i den nya verld de hade sökt. Mycken munterhet och glädje hade herrskat vid aftonmåltiden, der samma sällskap varit tillsammans för sista gången. De motsågo framtiden med liflig spänning; endast några få hade känt saknad vid att lemna den skugga af ett tem, som detta ofantliga skepp varit för dem. Många väniga ord och afskedshelsningar hade blifvit vexlade. Snart skulle land vara i sigte; vid soluppgången nästa dag skulle ders ögon få skåda det. Detta var sannolikt den sista tanken hos dem, som denna natt inslumrade ombord på det stolta skeppet. Det gled snabbt framåt och vinden var gynnande. Utkiken såg ljusen glimma längs kusten. De sofvande drömde om det förflutna — de sömnlösa om framtiden. Intet ovanligt ljud störde nattens tystnad — ingen aniog om olycka de sofvandes stilla hvila. Men plötsligen ilade ett ord genom det vidsträckta skeppet, ett ord, vid hvilket vakterna studsade till såsom en man, vid hvil ket de sofvande vaknade, de djerfvaste bäfvade och de mest tankfösa ryste. Vid midnatten vardt ett anskri: Elden är lös ombord!4 och hvar och en, som hörde det, uppgaf ett skri, ett qvidande eller en suck, sådant menniskor frampressa, när döden står vid deras dörr. Och nu kom tillfället att visa af hvad ämne de voro. Detfanns ingen tid till tankar eller ens till bön, mer än en kort, brådskande åkallan om nåd och hjelp. Order gåfvos, båtarne utsattes, passagerarne