Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 2

nad, hvarföre soldaten ej ansåg sig hafva någonting af dem att frukta. Nu inse de sin villfarelse och finna, att under krig ej annat befäl duger än det som har kraft att göra: sig åtlydt och kan tillvinna sig deras akt-; ning och tillgifvenhet. När soldaten t. ex.: känner,. att hans ötverste sält rättigheten att vara regementets marketentare (hvarje rei gemente har en marketentare, sutler, som säljer öl, cigarrer och alla sorters spirituosa ; och kram) för 1000 dollars, samt sedermera i delar med marketentaren inkomsten eller; låter honom erlägga en viss summa pr är; eller månad, att han för en befordran till: regementsqvartermästare (hvilken har hand ; om proviant och beklädnad m. m.) låter betala sig 500 dollars, hvilket allt naturligtvis; skall tagas igen af soldaten, så kan väl ej undras på att denne ej bär aktning för sitt befäl. Det gifves naturligtvis regementen, som äro undantag från förestående skildring, men de äro få, och de flesta öfverstar ha betraktat bildandet af sitt regemente som en ; affär att förtjena på. Någon egentlig militärisk anda finnes ej: inom volontärarmåen. Esjrit de corps ochi kamratskap har man ej begrepp om, och uniformens helgd är afintet värde. Officerarne anse det obeqvämt att bära sina sablar, hvarföre äfven man högst sällan ser en officer klädd med sidogevär — detta sednare gäller äfven för den stående armn — men deremot ofta med bara sabelgehänget, vid hvilket en revolver är fästad; ja, man ser till och med officerare utan vapen kommendera trupp. Afundsjuka och begär att störta hvarandra äro hufvuddragen i kamratlifvet. Orsaken härtill ligger till stor del äfven i militärlagarne, som göra det lätt för underordnade att ostraffadt anklaga sina förmän för förseelser, men deremot lemna de sednare ganska ringa makt. En öfverstlöjtnant t. ex. är äregirig och vill blifva chef för regementet. Han vidtalar en af majorerna, med löfte att skaffa honom en öfverstlöjtnantsfullmakt, att anklaga öfversten för oduglighet i tjensten och andra små konduitfel, som beklagligtvis här ej äro svåra att få reda på. Denne nappar på kroken, får några kaptener, af hvilka hvar och en lofvas befordran till major, att följa sig. och de ingifva till kommenderande generalen en anklagelseakt emot chefen. Generalen förordnar en kommission, som först examinerar öfversten i det teoretiska af yrket och sedan låter honom på fältet föra regementet, som vanligtvis endast är en bataljon, under några timmar. Blir han nu ej förklarad oduglig och till följd deraf kasserad, utan anses tjenstbar, så kommer han inför krigsrätt för konduitfelen, och han skall vara ett riktigt lyckans skötebarn för att här blifva frikänd, ty vittnen är mycket lätt att få här i landet. Frikännes han, är allting bra, och man hör ej vidare af saken. I Annapolis eller Alexandria, jag minnes ej hvilketdera, kommo en afton för några dagar sedan två kaptener hemgående från ett dryckesgille. Utanför generalens bostad började de att gräla och slåss. Generalen kom ut för att med sin makt och myndig het, som han trodde göra tillfyllest, stilla oväsendet och förmå kämparne att fredligt skiljas, men detta behagade dem ej, -och den ene kaptenen tog upp sin revolver och afsköt mot generalen ett par skott som lyckligtvis ej träffade. Vakten kom och lyckades med några bajonettstötar få makt med slagskämparne; de sitta nu i fängelse, afvaktande silt öde. Sådana tilldragelser äro ej ovanliga. Men det blir väl bättre nu när armeerna börja röra på sig och så befäl som trupp få annat att tänka på än alla dessa obehagligheter, som sysslolösheten skapar och underhåller. Kan bloit den nya krigssekreteraren skapa en bättre anda inom armån, så kan det ännu blifva någonting al den, ty den innehåller ämnen, hvaraf något utmärkt kan göras. Kongressen har nedsatt en komitå för ati undersöka orsakerna till alla de motgångar unionsarmån rönt. Generalerna och en mängd af officerarne vid Bulls-Run och Bulls-Bluff hafva blifvit förhörda, men hvilka upplysningar som erhållits är ej kändt, och Gud allena vet om allmänheten någonsin blir klokare i saken än hvad den nu är. Mycket bättre vore det om en komitå tillsattes att undersöka de brister hvaraf armen nu tider. Berdams skarpskytteregementen, som ou legat 6 månader i läger utanför Washingon utan gevär, kunde då möjligtvis blifva försedda med dylika och få börja göra bezantskap med detta sorts vapen. De ha hitulls exercerat med käppar och detta till på köpet alldeles under näsan på styrelsen och zeneral en chef. Det kunde då möjligen dlitva en ända på allt förräderi och bedrägeri som nu existerar inom armån och krigsdepartementet: Man förundrar sig öfver hura det är möjligt att rebellerna ha reda på fältrop och lösen för dagen redan innan de äro neddelade regementerna inom armån kring Washington: Det gifves ingen förskansning hvars plan och bestyckning rebellerna ej ha sännedom om, liksom ingen rörelse al någon del af armån vid Potomac kan göras atan att fienden på förhand har reda derpå. Bedrägerierna gå i stor skala. Ena dagen säljas på auktion utrangerade och kasserade hästar för en spottstyfver. Fjorton dagar derefter, sedan de fått litet bättre hull, åter