Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 2

nedföllo på Maurices hand, voro lika rens som den källa, ur hvilken de flöto. Detlåg ingen lidelse i denna sorg, ingen bitterhet i denna skilsmässa. När mängden skingrade sig, kom Adrien rram till dem och räckte dem hvar sin hand. Maurice var alldeles öfverväldigad. Gertrud zret sakta och tyst. Jag far tidigt i morgon bittida i en båt, sade han. Vi skiljas sålunda nu och jag vet att jag för med mig edra välönskningar; jag räknar på edra böner.4 0O, Adrien, Adrien!4 utropade Maurice. Gud gifve att ni någonsin förebrått mig. Tyst, tyst, käre Maurice, inföll han, tvi hafva alla tre lärt en djup lexa — lifvets stora lexa; hädanefter är vår uppgift att itöfva den. Genom himlens oändliga ch oförtjenta barmhertighet hafva vi ej sillfogat hvarandra någon olycksbringande skada, ehuru vi alla syndat mer eller mindre och varit nära stora faror; ingen af oss har förderfvat eller vilsefört en annans odödliga själ, och detta är en oskattbar nåd — vi känna det i denna afskedets stund, vi hafva alla lidit, och det har verkat godt hos oss alla, är det icke så, dyre vän? Du, som har stått på grafvens brädd, och du — hans röst sväfvade lätt, då han vände sig till Gertrud — som återvann hans lif genom dina böner, I ären nu förenade genom ett dubbelt band; och Guds anspråk på er båda äro fördubblade ifrån denna dag. eTag icke afsked af oss på detta sätt, käre, gode Adrien!4 utropade Maurice. tTala ej; :som om vi ej skulle få återse hvarandra på flera år.4 Gud välsigne er båda, ni: och för alltid ! svarade han och gick hastigt bort. Gertrud dolde sitt ansigte vid sin makes skuldra, och båda greto tillsammans under några minuter. Hon var den första som altorkade sina tårar; och när han upplyfte sina ögon till hennes, fanns ingen skugga på hennes panna,