Aftonbladet – 26 februari 1862, sida 2

årstiden skölja nyssnämnda sträcka af rännstenar; och torde bemälde församlings medlemmar genom vederbörandes försorg lemnas tillfälle att sig yttra, huruvida de på berörda vilkor vilja å vattenledningen äfverlåta all rännstenssköljning inom förstimlingens a Finska ständerutskottet. I dag ingångna finska tidningar fortsätta redogörelsen för den vigtigaste bland de i utskottet hittills föreluppa diskussioner, den om nya bevillningars åtagande, och dei sammanhang dermed å bane bragta frågorna om konstitutionella garantier i afseende på medlens användande och om en representationsförändring. I hufvudsakligen samma riktning som hr v. Essen uti hans af oss återgifna anförande yttrade sig vice häradshöfdingen Törngren. Borgmästaren Tengström ansåg, i likhet med föregående talare, utskottet ej kunna eller böra ingå i någon närmare granskning af hufvudfrägan, utan endast tillstyrka dess öfverlemnande åt ständerna, hvarvid utskottet dock borde uttrycka den förhoppning, att ständerna, sedan dem lemnats tillfälle att taga kännedom om statsverkets tillstånd, skulle med beredvillighet gå regeringens önskningar till mötes. Hvad de speciella ändamålen för bevillningarne anginge, så förtjente de alla att befrämjas. Särskild vigt lade talaren på praktiska skolor, såsom jordbruks-, handels-, navigationsoch tekniska realskolor, som härintills varit mindre gynnade än de lärda skolorna. Ett fullständigt polytekniskt institut kunde dock ännu undvaras. Afven borde betydliga besparingar göras vid finska kadettkåren, hvars närvarande anslag jord mer än hälften al universitetets och flerdubbelt hvad tekniska realskolorna åtnjuta. För öfrigt ansåg talaren de af possessionaten v. Essen och vice häradshöfding Törngren väckta frågorna om representationsförändring och garantier mot maktmissbruk ligga helt och hållet utom ämnet, hvarföre talaren på det bestämdaste motsatte sig all diskussion deröfver. Deremot förenade sig professor Schauman i vice -häradshöfding Törngrens yrkande på garantier för statsmedlens rätta användande och ansåg frågan derom på det närmaste sammanhänga med den nu diskuterade bevillningsfrågan. En af de dyrbaraste rättigheter ett konstitutionelt tolk eger vore den att beskatta sig sjelft, men denna rätt saknade all betydelse, om den ej innefattade rättigheten att kontrollera skatternas användande, hvartill åter såsom en nödvändighet börde ansvaret för förvaltningen deraf. En sådan ansvarighet funnes ej hos oss bestämdt stadgad, och om vi äfven ej egde rätt fordra den, så kunde och borde vi dock uttala en önskan derom. Beträffande åter de öfriga föreslagna garantierna, så låge frågan derom, likasom den om en representationsförändring, utom ämnet. Rådmannen Öhrnberg framhöll vigten af denna fråga framför alla andra, som blifvit utskottet förelagda. Införandet af en ny beskattning vore alltid obehagligt för de beskattade och än ömtåligare blelve frågan derigenom ait bevillning deri begärdes till en del för en statssku!d, om hvars uppkomst. tillvaro och beskaffenhet man egentligen ej egde någon annan kännedom än den, som ryktet meddelat. Utskottets uppgift härvid kunde ej vara att endast tillstyrka frågans hänskjutande till ständerna, ty detta kommer att äfven utan utskottets tillstyrkan ske, utan utskottet tillkomme att, med den kännedom om sinnesstämningen i landet, som utskottet egde, ej blott yttra sig om huruvida de antydda ändamålen för bevillningen förtjehte alt genom utomordentliga skatte-1 bidrag befrämjas, utan uppgifva de garan-j tier och vilkor, hvarmed landet, såvidt utskottet hade sig bekant, ville hafva detta sitt åtagande förknippadt. En begäran om sarantier borde ej stämplas såsom ett bevis på misstroende, utan vore endast ett uttryck aft ett välordnadt och lagbundet samhällsskick, sådant det finska folket är berättigadt att ega och vill ega det. Då talaren förenade sig i vice häradshöfding Törngrens örslag om garantier, så skedde det ej blott ft enskild öfverty selse, utan trodde talaren ig häri uttala erå tminstone på denna ort te ———