Aftonbladet – 18 februari 1862, sida 2

— I Upsala Posten läses: Vid allmän sockenstämma söndagen den 91: dennes har Waksala församling enhälligt fattat det beslut att med 15 rdr för hvarje mantal! inom socknen bidraga till exproprierande afi ödig mark för en jernvägsanläggning öster om igtunafjerden mellan Upsala och huivudstaden. i. Intresset för denna angelägenhet visade sig särdeles varmt och vaket inom forsamlingen. Be-j slutet hedrar Waksala församlingsbor så mycket mera som ingen del af denna söcken kommer att direkt beröras af den föreslagna jernvägslinien. Heliga Trefaldighets församling har redan å allmän sockenstämma förehaft frågan om expropriering af nödig mark för den blifvande jernvägsanläggningen samt dervid beslutit att med en afgift å hvarje mantal inom socknen bidraga till dylik marks inlösen och kostnadsfria upplåtande åt statsverket, för den händelse detsamma verkställer dennajernvägsbyggnad. Dylika sockenstämmor skola, enligt derom utfärdade kungörelser, de nästföljande söndagarna hållas uti öfriga församlingar inom denna jernvägsrayon. — Vid aflöningsmötet med Upsala kompani den 2 sistl. Januari har manskapet vid nämnda kompani sammanskjutit 90 rdr rmt, såsom ett bidiag till expropriation af jord för Stockholm — Upsalajernvägen öster om Sigtunafjärden. Medlen äro insatta i Upsala sparbank för att förräntas tills de för ändamålet erfordras. — Från Norra Dalsland skrifver en kor: respondent till Göteborgs Handelstidning, om en derstädes firad skarpskyttefest: Tredje kompaniet af Norra Dals skarpskyttekår firade den 9 dennes, å Altorp i Fredbo härad, sin årsfest, till hvilken voro inbjudne kårens öfverbefälhafvare majoren Halberg, kompaniets hedersledamot kapten Paul Mellin samt de öfriga kompaniernas chefer. Festen, som gynnades af det herrligaste väder, besöktes af omkring 150 personer. Vid öfverbefälhafvarens ankomst anmälde sig, som kommenderad ordonnance, en skarpskyttekorpral, och vid danssalongen postade oci skyldrade tvenne. Sedan i enskildt rum presentation af kompaniets underbefäl försiggått, öppnades festlokalen, som var rikt upplyst och dekorerad. Å ena kortväggen var en estrad, å hvars främre kant brann en sol af laddstockar, sidorna bestodo af granrispyramider och gevärsbaracker; 1 fonden brann Hans Maj:ts namnchiffer i kronglas med en gyllne kongl. krona öfver. Det hela var rikt draperadt med svenska, norska och danska flaggor. Musikläktaren var klädd i rödt och hvitt med friska buketter här och der. Kring he!a salongen utefter taket gick ett draperi af hvitt och grönt. Mellan hvarje fönster var en pyramid af bajonetter, hvari ljus brunno; i taket en ljuskrona af bajonetter. Innan dansen började föreslog kompanichefen löjtnant J. Lindhe en skål för konungen. Samme talare föreslog vidare skålar för kårens särdeles afhållne öfverbefälhafvare major Halberg, för skarpskytte-idens tramgång samt kårens, för tredje kompaniets hedersledamot kapten P. Mellin, som med synnerlig välvilja och intresse följt kompaniets bildning och utveckling. Derefter började dansen, som fortgick med särdeles liflighet till kl. 12, då supån intogs. Omedelbart derpå föreslogs en skål för damerna, hvarefter dansen fortfor med glädtighet ännu ett par timmar. Den talrika samling hvaråt kompaniet hade att glädja sig, de sympatisr och det lifliga intresse som uttalades förskarpskyttesaken, skall säkerligen komma kåren att glöm ma de svårigheter, som varit förenade med dess organisering, och alltid skall det blifva den en tillfredsställelse veta sig vara den första på landet organiseräde skartpskyttekår. — En otalig mängd allmoge hade samlats och inbjöds at kompanibefälet att beskåda dansen. — Om de sorgliga följder som den s. k. dragsjukan visat sig medföra för barn, som varit behäftade med densamma, yttrar Dalpilen, med stöd af erfarenheten från Faluorten: När denna svåra sjukdom, som dock mest anrep barn af olika åldrar, för några år sedan först yppades här i orten, hörde man läkarne förklara, att om än lifvet kunde räddas, sjukdomen om den icke rätt behandlades dock kunde medföra svåra obotliga följder för hela den återstående lefnaden, enär den ofta kastade sig på de yttre sinnena. Denna sorgliga förutsägelse har också beklagligtvis i många fall slagit in och hörselorganet är det, som egentligen blifvit angripet. Man finner här i orten en myckenhet barn, som efter sjukdomen blifvit lomhörda, samt ännu flera. som helt och hållet förlorat hörseln och blifvit stendöfva, så att de ej mer förnimma något slags ljud. De barn, som angrepos af sjukdomen och fingo vidkännas dess följder i så späda år, att de då ännu ej hunnit lära sig tala, dessa olyckliga äro nu döfstumma och synas få för hela lifvet förblifva det, eftersom hörselorganet lär vara förderfvadt, och talförmåga svärligen kan förvärfvas utan hörsel. Vi hafva varit i tillfällt att taga kännedom om ett varn, nu flera år gammalt, som ej kan uttala mera än ett enda redigt ord, och det är tmamma. Detta ord, vanligen det första barnet lär sig uttala, är nu det enda, som barnet kan säga redigt, och fara värdt skola åren icke medföra något större ordförråd. De barn åter, som före sjukdomsfallet lärt sig tala, bibehålla väl talförmågan, men söm de sjelfva ej förnimma något ljud af det de vilja uttrycka, blir uttalet högst eget och besynnerligt; någon gång ett oartikuleradt, stönande läte. Detta märkes isynnerhet hos dem, som före sjukdomsfallet hunnit lära sig läsa. Att höra en sådän stackare uppläsa ett stycke vare sig innaneller utantill, är som man plär säga både ömkligt och löjligt. Här saknas icke blott all naturlig tonvigt på orden, utan den läsande sväfvar oupphörligen liksom det stigande och fallande ljudet af vinden ur den ena oktaven och tonarten in i den andra, så att man har svårt att uppfatta meningen, liksom det synes tvifvelaktigt huruvida den Tisandes tanke följer med orden, till hvilken misstanke man har så mycket större skäl, som all läsning i våra folkskolor hittills med få undantag bedrifvits såsom ett dödt munväder. utan någon förklaring öfver ordens mening och betydelse. Det sorgligaste härvid vore, om denna oförmåga att redigt uttrycka sig år för år tilltoge såsom någon trott sig förmärka. Fara vore då för händen att de med åren skulle glömma böft konsten att tala såsom orden föllo sig. Denna farhåga synes väl vara öfverdrifven, men behjertansvärd är emellertid den mängd af smärrebarn, som genom denna sjukdom mistat hörseln, och, ehuru födda utan lyte, derigenom blifvit försatta i ett tillstånd af öfstumhet. ! klagade han Gertrud och längtade outsägligt att kunna åter försätta henne i frihet och ro, långt ifrån det elände, hvari han så obetänksamt indragit henne. Pröfningar och svårigheter stirrade honom i ansigtet: FORE JA Å DN RA LÄ AA dan an