Aftonbladet – 18 februari 1862, sida 2

tanke; till messan gick hon ännu, men det gjorde hennes hjerta blott ännu hårdare, ty hon ville ej hafva det bevekt, utan gick blott, emedan hon ej vågade uteblifva. Hon erfor en vild, oredig känsla af bitter harm öfver att ej ens i bönen hennes själ kunde möta Adriens; hon stod utanför den region, der hans bjerta utan tvifvel funnit ro, men likväl ville hon ej bryta den boja, hvarmed passionen höll hennes fängsladt. Annu en gång läste hon hans arbeten i smyg, såsom man gör det som man vet vara orätt; åter ljöd hans röst i hennes öra, åter talade hans själ till hennes, och hennes kind glödde, hennes hjerta bultade, men ej med tordna dagars upphöjda och sympatetiska entusiasm — ej med den anda, som fordom lifvat henne att förstå och älska det goda. Ju eldigare hans vältalighet, ju ädlare hans åsigter voro, desto mera vred hon sig under ångsten ötver deras, oåterkalleliga skilsmessa. Hans allvarliga, bevekande ord återförde i hennes minne den röst hon aldrig mera skulle få lyssna till; och när han talade om Gud, om himlen och det goda, tycktes det henne blott vara ekot af en musik, som en gång varit välbekant, men hvilken hennes förhärjade, men ännu ej kufvade hjerta ej längre besvarade. Det var en stor lättnad för henne under denna tid, att Maurice var så mycket hem: ifrån, att han ej längre tycktes fordra hen-. nes sällskap; och hon märkte ej, huru spöklikt uttrycket i hans ansigte stundom var, eller de långvariga anfall af dyster tankspriddhet och själsfrånvaro, hvari han emellanåt försjönk. Han led på en gång af svartsjukans och -samvetsqvalens dubbla marter. Vissa stunder togo harm och bitterhet öfverhanden ; menåter i andra be