Aftonbladet – 17 februari 1862, sida 3

(Insändt.) Ett ord med afseende på högmässogudstjenstens förändrade ritual. Utan lust för att döma, klandra och mästra;-kan man dock understundom ej undgå att hafva sina anmärkningar vid ett och annat af de menskliga verk, som äfven i bästa afsigt blifvit gjorda... Den förändring, som genom k. cirkuläret den 26 Okt. 1860 är vidlagen i afseende på högmässogudstjensten, medför, enligt insändarens, af andra personer delade tanke åtskilliga följder, som torde förtjena attnärmare betänkas. Afsigten med ifrågavarande åtgärd skulle väl hafva varit, att genom den offentliga gudstjenstens större högtidlighet och uppbygglighet åstad komma att menigheten kände sig mera dragen till Herrans gårdar. Men då gudstjensten härigenom förlänges en god qvarts timme, månne ej denna omständighet skall föranleda mången att så mycket mera sällan besöka Guds hus, isynnerhet under den kallare ärstiden, då vår tids nordboer väl hinna blifva genomfrusna i kyrkan på den nu vanliga tiden för gudstjenst, och under sådant befinnande förslappas i sin uppmärksamhet och andakt. Vi frukta detta; måtte vår farhåga vara ogrundad! Mången åter, som under den vackra tiden af året snart sagdt tycker det vara synd att gå i kyrkan, skall genom gudstjenstens förlängning ännu mer afskräckas derifrån. Dock, dessa sistnämnda torde förtjena minsta afseende. Men hvad den åsyftade uppbyggelsen beträffar, månne ej den till största delen beror af det förkunnade Guds ord? Men presternas förmåga att hålla ut har ej blifvit förökad genom den nu påbudna förändringen. Vi minnas oss för några år sedan hafva i en tidning läst, hurusom allmogen i en viss del af riket, ehuru icke vanlottad i afseende på ordets predikare, ehuru icke saknande kristeligt sinne och begär efter ordet, ehuru ej heller hafvande lång väg till sina kyrkor, likväl i betänklig grad försummar kyrkogången; oeh hvilket förhållande helt naturligt förklarades deraf, att presterna ofta hade två kyrkor att predika uti, utom annan SO och som de ej fått mer än menskliga krafter, tvungos åce till en stor del att fuska med predikan, böner och altartjenst. Deraf folkets obenägenhet för Guds hus. Med temlig säkerhet torde man kunna antaga detsamma såsom en mångenstädes blifvande sorglig följd af den med gudstjensten gjorda ändringen. Predikan tör mångenstädes komma att blifva lidande derpå. Det vore önskligt att vi här kunde trösta oss med det gamla ordspråket: Menniskan spår och Gud rår! Men visst är, att mången ensam och isynnerhet till åren kommen presiman på förhand grufvar sig för det långvariga ståendet vid altaret, hvilken svårighet möjligen kan något lindras, ehuru till föga fromma för menigheten, genom förknappning af gradualpsalmen. Somliga misstänka, det man med flit åsyftat att göra liturgien till gudstjenstens hutvudsak. Någonting, som ingalunda verkar till uppbyggelse, icke lifvar wen slappar eftertanken och gör af gudstjensten en formalitet, är ock att höra-ett och detsamma tvenne gånger, då nemligen hvart 3:dje år samma evangelium skall föreläsas både från altaret och predikstolen. Något enformigt blifver det kanske äfven för många att hvarje sönoch helgedag 1:a versen afn:r 24 skall sjungas. Beträffande denna psalmvers vilja vi i parentes erinra om obehöfligheten att, säsom en eller annan tänkt sig det, låta förfärdiga nya siffertaflor för rymmande af 4 psalmnummer, eller ens föröka kyrkovaktarens sysslande med numrornas uppsättning