Aftonbladet – 17 februari 1862, sida 3

djupt i mitt hjertas innersta känner jag det; och aldrig under de dagar vi voro tillsammans,-aldrig under det korta solskenet af vår kärlek har jag känt för er hvad jag nu känner. Detta är allt hvad jag kan, allt hvad jag bör säga. Jag är bunden vid er genom ett band, lika starkt som om ni redan vore min maka; icke mindre starkt derföre, att jag anser er fri, och: ej har någon rättighet att förebrå er, om ni lyder er far. Jag går åter ut till lifvets värf. En af mina äldsta och äraste vänners farli a sjukdom, vid seminariet i Orleans, kallar mig till hans sida, och sedan angelägna affärer till min broder i Bretagne; men här och der och öfver allt. skall jag blott hysa en önskan, ett sträfvande och en bön — att en dag blifvavärdigare att ega er, eller att bereda mig att -kunna försaka er och med er hvarje Qr om jordisk sällhet, om så skulle vara Guds vilja. Jag skall ej skrifva mera, min älskade Gertrud; men när jag en gång vet att ni fått detta bref, skall jag ej mera hysa någon frustan, hvarken för er eller för mig sjelf. Er innerligt tillgifnefö Adrien.. TRES Brefvet föll ur Maurices händer och han dolde sitt ansigte i dem. Hon 77 sog bredvid hans stol; hon kände ett innerligt medlidande med honom — mer än hon någonsin gjort förut. Förlåt mig!4 sade hon mildt. Förlåt mig att jag gifte-mig med dig! Han vände sig plötsligt om och hans ögon sprutade eld genom tårarne. Förlåta dig, medan du älskar denne man! Nej, vid allt hvad jag lidit — nej!... Jag kan ej förlåta dig. Bränn upp detta bref för mina ögon. Jag kan icke vidröra det en gång till. Bränn upp det i ögonblicket. (Forts. följer.)