Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 3

anordningarne allt erkännande, äfvensom det d vore en orättvisa att icke omnämna fru Strandbergs särdeles förtjenstfulla utförande Jaf Preciosas romans bakom scenen. Konungen och drottningen samt prins TAugust bevistade representationen i går Tafton. Bref från Italien. (Från en resande landsman.) I. Turin den 18 Jan. 1862. Den sparsamhet, som utgör ett grunddrag 1i fraoska nationallynhet, torde hafva slagit öfver till något för stor egoism, hvilken särdeles i städerna röjer sig äfven i umgängestifvet, eller rättare sagdti brist på umgängeslif. Den bekantskap man bildar med andra Isker på promenader, kafeer eller offentliga nöjen; detta. sednare dock sparsammare, emedan det icke vankas så många sådana, som vi: i våra städer vant oss avt fordra. I Arles gjorde jag bekantskap med en mycket hygelig familj af medelklassen, som tycktes vara i goda förmögenhetsvilkor, men likväl aldrig umgåtts med andra än närmaste slägt och aldrig bevistat någon annan bal än den, som årligen gafs hos prefekten. — Fransmannens nöje, liksom hans uppgift, tyckes det vara ett samla ett kapital. I ette hörde jag af en ansedd man att äfven förmögnare franska familjer, med 10 å 12,000 franes årlig inkomst, sällan använde deraf mer än kanske 3000 francs till lefnadskostnad, inskränkande sig till en bostad af ett par rum och till daglig spis af soppa, Bouillie (soppkött) och legumer; på nöjen offrades föga, och på gästning intet. Denna anspråkslöshet gäller dock ingalunda aristokratien — så kallas bankirer och negocianter — i Marseille. Den utmärker sig för (on särdeles lyx, som af många fortsättes för att uppehålla krediten, äfven då affärerna gå baklänges, hvaraf också ett icke obetydligt antal bankrutter. Marseilles lyx röjer sig i ovanligt dyrbara ekipager, hvaraf staden företer icke hundrautan tusental, grann galonerad betjening och damernas. dyrbara paryr, med ett ord, hvad som synes på gatan och promenaden. Lyxen inom hus döljes förbehållsamt för andra än slägten, ty icke heller i Marseille — och kanske der mindre än i andra franska städer — offrar man något på gästfriheten. Jag gjordebekantskap med en äldre man, som i 6 år varit förste. bokhållare på ett större handelskontor och aldrig någon enda gång under hela denna tid varit bjuden i sin principals hus. I Marseille torde denna ogästvänlighet mindre härröra af sparsamhetsanda än af penningearistokraternas föreställning om sig sjelfva, att vara af en något ädlare natur än deras mindre bemedlade likar. Dessa sednares sinnesstämning emot de förra var också ganska bitter. Intet samtalsämne var dem kärare än att få utbreda gig i klandrande omdömen om penningemännen, som Singenting lärt af föregående revolutioner. Min egen reflexion var den, att deras ställning ingalunda blir afundsvärd om, för att ej säga då, den röda fanan åter svajar i Frankrike. Då aristokraten, vare sig bördens eller penningens, ådagalägger ett allvarligt bemödande att gagna sina medmenniskor genom ädla föredömen och, der det fordras, genom uppoffringar, behöfver han ej trumfa sig till företrädet, som tillerkännes honom villigt af tacksamma medborgare — derpå se vi många exempel. Men odrägligt blir hvarje anspråk, som endast hvilar på fädrens ära, om den ej häfdas, eller på millionernas belopp; om de endast användas för egen njutning. Jag fruktar att de ifrågavarande aristokraterna icke iakttagit sagde grundsats, åtminstone förljöds om dem ätt deras öfverflöd ofta missbrukades, så att just i de rikaste klasserna största osedlighet rådde. Det lider intet tvifvel, alt ju intrigert begås i alla klasser, men det är ett godt tecken så länge man söker dölja dem, det bevisar åtminstone att man ogillar och skämmes för sitt eget uppförande. Också påstods att en borgarefru i Arles, som varit något oförsigtig, blottställde sig för gatpojkarnes fingerpekning, och att en förmögen man i Montpellier, som visat sig på gatan och teatern med sin älskarinna, straffades dermed att hustruns slägt genast fordrade att hon skulle flytta från honom. Största modet att trotsa opinionen påstods att aristokraterna i Marseille ådagalade. Finare gingo presterna tillväga; det var endast i smyg man hviskade om den välsignelse deras besök i familjerna medförde, synnerligastmonseigneurernas (erkebiskoparnes). an trodde sig kunna räkna att den sednaet i Marseille aflidne lemnade minst 50 lefvande I. bevis derpå. Hvad emellertid angår Marseilles aristokrati måste man beundra dejt. storverk deras penningar åstadkommit. Den . nyligen fullbordade vattenledningen i cementmurad kanal, som hvilar, till stor del af sin 9. mils långa sträckning, på hvalfbågar, hvilka häde — om jag rätt minnes — ända till 80 fots höjd; de storartade byggnader: som uppfördes med ångmaskin, som slungade stenarne på sina anvista ställen, deribland katedralen af bara marmor, och nya packhuset, omätligt i omfång, af endast Jern och sten; den genom ett högt berg utI. sprängda skeppsdockan och ännu mer den nya hamnen, eröfrad från Neptuni rike och i skyddad för stormarne genom en storartad I vågbrytare eller digue, den s. k. Joliette. Detta sednare arbete bekostas af staten, sila de öfriga, jemte gators utvidgning m. m., af staden. De ofantliga framsteg denna handelsstad, med mer än 2500-åriga anor under sednaste decennium gjort, ursäktar i sanning någon stolthet hos dem, som haft förmåga uppfatta planen för dessa storverk, ådagalagt