Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 3

Stockholms teatrar vid detta århundrades början. (Ur Skandinavisk Garette.) Gustaf IV hade, som bekant är, låtit stänga den kongliga operan år 1805 för att spara pengar i och för sina stora planer till verldens rensande från diverse mer och mindre apokalyptiska vilddjur. Den öppnades först åter efter hans störtande år 1809. Trenne år sednare inträffade i Stockholm som resande den bekante dansken Molbech. I1sins bref till hemmet rörande allahanda svenska ställningar och förhållanden har han lemnat en liten revy såväl öfver den kongl. teatern, som Stockholms öfriga skådebanor den tiden. Det mesta af detta har för oss, tillhörande en ny generation, redan detta kuriositetens intresse, som ovilkorligen tillhörer en försvunnen epok; vi möta här bekanta namn, af hvilka visserligen några följt oss ett stycke in i den nyare tiden; men hvilka dock för största delen endast ega traditionens halfbleknade glans. Som rekapitulation ega dessa bladi Molbechs korrespondens onekligen något pikant och vi hafva trott att våra läsare med nöje skola för ett ögonblick beledsags hönom och oss tillbaka till dessa den gvenska scenens beaux jours?, då Hjortsberg ännu var i sin talangs och sin berömmelses friskaste högsommar och då mamsell Frösslind gjorde sina lysande debuter och vann sina första hederskransar.. Hjortsberg var, som sagdt, den kongliga scenens största illustration den tiden Molbech (år 1812) gästade den svenska hufvudstaden. Han är den största nu lefvande svenske skådespelare, — skrifver M. — hvars utmärkta och sällsynta komiska talang och beundransvärda mimiska konst förena sig med herrliga gåfvor äfven för ädlare karaktersroler ; han spelar med utomordentligt bifall och förtjenar det?. M. ansåg honom bäst kunna karakteriseras som en förening af de båda förträffliga danska aktörerne Knudsen och Schwartz; han lyckades aldrig få höra honom ätergilva ellman (hvilket hans landsman Nyerup dock fick), men han anförer den allmänna meningen om det