Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 3

Puniqua? i denna Hjortsbergs prestation och den sällsynta njutning, som låg i att höra honom i den store svenske skaldens sångere Omkring Hjortsberg grupperade sig Cederhotm, den egentliga storheten i sorgespelet, Deland, Stockholms favorit, men måhända stundom något för öfverdrifven och smaklös ända till karrikatyrX, (M. såg honom som den föregifna kungen i Cendril1oa och fann honom der endast tillbörligt karrikerad,), föröfrigt i baletten alltid Cuppstoppad, vidare Karsten, länge den stock holmska operans största prydnad och, som M. skrifver, ännu en af Europas första tenorister?, Lindström, som solodansare Sforhaabenligt bättre, än sitt rykte, som sångare en medtäflare till Karsten, Åbergson, en rätt lycklig älskare med en god sångstämma, Broman, en Hjortsbergs imitatör och med framgång, egande en stark organ, en uttrycksfull diktion och i sitt spel ofta mycken värma, Schylander, äfvenledes en aktad komiker, Ahlgren, firad afpublikan, men både för sin deklamation och sitt spel strängt efterhållen af hrr kritici.? Den kongl.. scenens förnämsta talanger på fruntimmerssidan voro fru Ruckman (f. d. mll Frank), en utmärkt tragisk artist, spelande med djup känsla och mycken kraft, samt ett lyckligt Hortavälde öfver sin mi. mik?, (M. anmärker föröfrigt hos henne en riktning åt det öfverspända maneret), fru Kuhlman, ?full af grace och naivetet i älskarinneroller?, hänförande genom ett sannt föredrag och ett ypperligt minespel? (hon utförde mest muntrare roller, men vann bifall äfven i de sentimentala, såsom t. ex. i Korsfararne? som Emma), fru Rydberg, den förras medtäflerska, mycket omtyckt som Ariadne och som den stumma i ?Abbe de PEp6e?), fru Angelucci, mll:na Åman och Hjortsberg, tillhörande de bättre aktriserna, fru Casagli, förtrollande i muntra och lifliga roller?, äfven i roller som förklädd karl, t. ex. som den lilla Matrosen?, hennes syster mll Väselius, operans första sångerska (M. fann behag äfven i hennes spel), mll Thunberg en yngre sångerska, som gjorde mycken lycka, ehuru hennes röst icke var så utbildad och fyllig, som den förras. (Vid jemförelse med fru Lidbeck i Lund? fann Molbech eljest operans samtliga sångerskor underhaltiga.) Slutligen — yttrar Molbech — må jag icke glömma en skådespelerska, som i denna tid förtrollar hela den stockholmska publig ken och sätter ej blott händer utan äfven pennor i stark rörelse; mil Frösslind, en helt ung aktris, ännu, så vidt jag vet, blött elev, har i Cendrillons roll gjort en utomordentlig lycka och förvärfvat sig allmänhetens entuslastiska bifall i den grad, att hon ej blott väcker de andra aktrisernas, utan äfven tidningsskrifvarnes afundsjuka. En af dessa sednare hade om henne begagnat några mindre galanta uttryck i ett blad, som Wallmark utgifver, men man tillrättavisade honom så eftertryckligt, att han fann för godt att gifva den stackars lilla Cendrillon en offentlig hedersupprättelse. Jag har sett detta stycke, och jag må tillstå, att jag aldrig sett ett mera hänförande naift spel än mamsell Frösslinds. Man glömmer här rentef att fråga sig om det är konst eller natur. Begge hafva här ingått den innerligaste förening. Man ser och hör blott Cendrillon; men i de ögonblick, då man är i stånd till att reflektera öfver skådespelet, förvånas man öfver den utomordentligasanning, hvarmed denna roll här utföres. Hela den barnsliga oskuld, naturlighet och godhet, som är inlagd i Cendrillons roll, besjälar hvarje drag i mamsell Frösslinds spel, hvart ord hon yttrar med sin mjuka, sonora stämma, hvarje hennes sång, hvilken synes mig komma icke blutt från läpparne, utan från det rena, skuldfria bjertat. I denna Sbegeistrade4 tonart fortfar den förträfflige Molbech ännu en god stund, och det är tydligt alt äfven han, som så mårga andra, blifvit en smula skudt4 i den lilla förtjusande Askungen. Han omtalar dessutom att hon med liknande bifall uppträdt som Antigone i den stora operan Oedip, hvaremot hon haft något mindre framgång som Pamina i Trollflöjten. — Utförandet af operetten Cendrillon hade i det hela taget (med mamsell Wäselius, Åbergeon och Deland) frapperat Molbech; han anförer dessutom en liten händelse, hvilken skall hafva mycket bidragit till styckets första lycka, nemligen att deti ett rikt och lysande -köpmanshus i Stockholm fanns på den tiden en verklig Cendrillon i den ena af döttrarne och att detta förhållande var allmänt kändt och omtaladt i staden; då nu hennes porträtt blef på ett så vackert och intagande sätt framställdt på scenen, skulle hela verlden dit för att se denna kopia af det intressanta originalet. Kellgrens 4Gustaf Wasa (med Lindström, Karsten, Cederholm och fru Möller) fick M. icke tillfälle att se, då denna pjes redan då endast uppfördes vid högtidligare tillfällen, men han omtalar den ryktesvis och efter tidningskritik med mycket loford. Fru Walter-Miller hade redan lemnat sceoen, då M. kom till Stockholm; hennes sista unpträdande hade just varit i Gustaf