Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 3

DRA SRUGldi Alte Alle ATKG AUMSGL UTI OSV berätta. Men resan torde blifva för långtrådig om jag längre nu uppehåller mig vid Nizza och derföre förflytta vi oss med läsarens tillåtelse direkte hit till Turin. Hertigen som emottagit inbjudning af Victor Emanuel att besöka honom, och med samma erhållit någon avis att alla svenskar vore välkomna till Turin, täcktes föreslå mig, bland andra, att samtidigt resa dit, ett tillbud, som jag villigt antog, hvada jag jemte 4 andra volontärer den 9 dennes i Nizza embarkerade på samma ångbåt som hertigen sjelf för att afgå till Genua. Anlända dit påföljande morgon, hade vi den glädjen se den uppmärksamhet, som redan der visades vår prins då generelen baron Solaroli med sin adjutant, ordonnanceofficerarne grefve Casali och markis Corsini voro å konungens vägnar honom derstädes fill mötes. Äfven för oss volontärer voro kungliga slupar utsända till ångbåten för vårt förflyttånde i land, hvaraf vi, efter något krus, begagnade oss; men med svensk blygsamhet smögo vi oss sedan undan, för att med ördinarie bantåget komma till Turin före prinsen, som färdades i kongl. vagnar på exlra tåg. Det har verkligen varit en glädje såsom svensk, icke blott att bevittna den allmänna välvi!ja som i manifestationerna för vår prins uttalade sig för Skandinavien, utan ock att erfara huruledes alla de personer, icke minst damerna, som gjorde hans bekantskap, instämde i loford öfver hans personlighet; men då Turinertidningarne redan, och förmodligen de svenska efter dem, redogjort härför, .vill jag icke omsäga hvad som redan är kändt. Hade jag sinne för att minnas damernas toilett, skulle jag söka intressera en och annan läsarinna med beskrifning på den utsökta elegans som i detta afseende rådde på den kongl. balen och galaspektaklet. Så mycket juveler och dyrbara spetsar har jag aldrig förr sett i någon samling, men de italienska damerna visade, genom klädningarnes urringade snitt, ändå dyrbarare saker, som jag råder de svenska att bättre gömma, för .så vidt ej på dem skall tillämas fru Lenngrens kända anmärkning om ickorna på hennes tid, nemligen: Förr de lekte gömma ring; Nu de gömma ingenting. I Hvad mera förtjenar efterföljd hos oås, var den enkelhet som rådde vid den kon. soupåtn, hvilken endast bestod af s. k. kallmat med ett glas rödt vin eller champaghe att sjelf afhemta kl. 1 på natten vid buffeen om man annars lyckdes att tränga sig fram till densamma. Vigtigare och således mera intressant torde vara återgifvandet af det intryck jag erfor och de omdömen jåg gjorde om Victor: Emanuel. Mannen saknar till sitt yttre kunglighetens prägel, har ingenting tilldragande för obekanta i sitt första tilltal; sådant var det intryck han gjorde både på mig och flera; men det hördes, märktes och syntes, att han gjort sig älskåd af folket; att hans rena, redliga afsigter och hans ola konstitutionella sinnelag af ingen betviflades. Man trodde på hans ärlighet, och dette var af vigt i länder, der man så nyligen blifvit skamligt bedragen på sina furstars eder, som i Neapel, der eri. nand 1848 sjelf anlade röd kokard, men, så fort faran var öfver, slog åter om och tog en ohygglig hämd på alla dem, som hån nyss förut hycklade att sjelf öfverträffa i frihetssinne. Man klandrar väl Victor Emanuel för små kärleksäfventyr, men han är ju (se Segåres Franska Hist.) en ättling af Charles Magne, som, sedan han varit gift 5 gånger, väl afstod från att taga flera fe mäler, men hade fyra — säger 4 — älskarinnor och förskaffade den sköna Amalberge den odödliga äran att varda upptagen såsom helgon, derföre att hon, med en afbruten arm, befriade sig ur den kongl. förförarens våld. Detta var onekligen ett fel — en fläck på den store mannen, men hans värde som regent har det dock icke nedsatt och man mäste öfverse mycket då hufvudfrågån är så stor som Italiens enhet. För denna frågas genomförande har Victor Emanuel varit och fortfar att vara rätta mannen. Tapprast bland sina tappra, uthärdar han på fältet sträpaser bättre än den härdigaste af sina soldater, och har derför armåens —, ja hela Italiens beundran såsom krigare. Ehuru utrustad. med eget skarpt omdöme, är han nog ärligt liberal att väl tåla motsägelser, befaller aldrig af nyck; utan på grund af mogna rådslag, och har då oböjlig Kraft vid utförandet. Något agg till person kan han icke nära, dertill är hans hjerta för ädelt och godt. Han kan blifva ond, kan hastigt afsnäsa, men glömmer genast äfven bittra oförrätter. Sådan beskrefs han al sina undersåter och deribland af presiden ten Ratazzi, med hvilken jag länge talade RT Rör SE if RR Arta N I