Aftonbladet – 11 februari 1862, sida 2

aled han stulla 1 dag Kl. hall I middagen. Välgörande stiftelse. Vi återgifva ur gårdagens Posttidning följande berättelse om en till härvarande serafimerlasarett gifven donation: Sedan Sverges utmärkte läkare, numera generaldirektören M. Huss lemnat sin lärarebefattning vid serafimerlasarettet för att öfvertaga ett annat ansvarsfullt embete i statens tjenst, hade de medlemmar af Sverges läkarekår, hvilka under deras tjenstgöring vid serafimerlasarettet åtnjutit förmånen at generaldirektörens undervisning, öfverenskommit att genom någon stiftelse ådagalägga sin tillgifvenhet för en älskad lärare och sin uppfattning af hans gagnande inflytande på svenska läkarebildningen. De ansågo att detta mål skulle ernås på ett på samma gång för hans känsla tillfredsställande som för menskligheten gagnande sätt genom att appsätta och underhålla en sjuksäng just uti den lokal, der hr generaldirektören nedlagt frukten af sin verksamhet som lärare, och hafva för sådant ändamål sammanskjutit en summa af 3000 1dr, hvilken blifvit å deras vägnar medelst en af hrr d:r Ch. Dickson samt professorerna Fr. Wahlgren och Per Hedenius undertecknad skrift öfverlemnad till lasarettsdirektionen med förbehåll, att å lasarettets medicinska klinik uppställes och framgent underhålles en frisäng, försedd med inskrift: Magnus Huss frisäng, stiftad af tacksamma lärjungar, äfvensom att gåfvans belopp jemte dess ändamål varder inristadt å en af de i mottagningssalen befintliga taflor. Lasarettsdirektionen har skriftligen betygat sin tacksamhet för den gjordadonationen och försäkrat att styrelsen alltid skall räkna som en kär pligt att vaka öfver iakttagande af de vilkor, som äro fästade vid en stiftelse, som afser att åt efterverlden bevara minnet af en bland serafimerlasarettets mest nitiska lärare och läkare, och af hvad han uträttat både för denna sjukinrättning och hela svenska läkarebilduingen. I går på morgonen har en deputation, bestående af hrr d:r Ch. Diekson, prof. Malmsten och d:r Levin till hr generaldirektören Huss öfverlemnat nämnde skrifvelse, dervid deputat.onens ordförande yttrade: Herr generaldirektör! Det är i egenskap af ombud för den del af Sverges läka ekår,. hvilken under sin studiitid fått njuta förmånen att räkna eder bland dess lärare, som vi härmed få å våra kamraters vägnar till eder hembära försäkran om allas vår oskrymtade högaktning, tillgifvenhet och tacksamhet. Vi hafva uti eder lärt att högakta och älska den upplyste läraren, den ömsinte läkaren, den rättrådige mannen och den i alla skiften bepröfvade vännen, och vi hafva hyst denlifliga önskan, att genom någon mera varaktig minnesgärd åt framtiden förvara, icke så mycket minnet af edert gagnande inflytande på den svenska läkarebildningen, ty detta fortlefver nog ändå, men så mycket mera minnet af vår tillgifvenhet och tacksamhet. För ernående af detta mål hafva vi sammanskjutit och till serafimerlasarettsdircktionen öfverlemnat 3000 rdr, under vilkor, att dom förmörkats, samt blifva ett verktyg eller ett offer för er fars stolthet? Tyst, Maurice, tyst!? utropade hon vildt. Ni vet icke hvad ni säger.4 Jag vet att jag älskar er, såsom; en gqvinna sällan blifvit älskad — Det är nog för mig. O! kan det icke vara nog för er? Min Gertrud — min Lady-Bird, kom med mig till ett hem, der endast älskande ögon skola betrakta er, der ni endast skall höra älskande ord. Låt mig rädda er från det tyranni, som har förbittrat hela ert lif. Jag begär icke att ni skall älska mig, som jag älskår e. Få kunna älska så, men låt mig blifva er make —? Min make!4 utropade hon... Ni! —:Q, lemna mig — lemna mig! Hvad är det ni säger, Maurice? Vet ni icke — Hon steg upp och gick mot dörren. Maurice blef så döaligt blek, att Gertrud trolde han skulle svimma. Förtviflan stod att läsa i hans ansigte. Gud hjelpe mig! sade Gertrud. Krossar jag kanske hans hjerta, såsom mitt blifvit krossadt! Maurice hörde henne och uttrycketi hans ögon förändrades — ett plötsligt hopp: genomblixtrade dem; åter bad han, åter bönföll han, och en förunderlig strid uppstod hos den arma, då hon lyssnade till hans feberglödande uttryck af ömhet, af en passion, som Jjuft smekte hennes sårade och vidande hjerta. Tanken på hämnd uppteg också i denna stolta själ... Att belöna en kärlek, som hade varit fänbvärig som tilen, och tålig som troheten; att fly ifrån ppträden, som tycktes sammankrympa hen: 1es själ som ett vissnudt blad, då hon : änkte på dem; att trotsa de fördo.: ar,som PENG VED FOR SEN SR OCKSRIECR FT LD STENMAN NJA ME SM