Aftonbladet – 6 februari 1862, sida 3

CJat, mumlade moären. Jag har litat så honom. Gud vet det; kanske alltför mycket. Gertrud, jag är mycket sjuk: Jag var icke varit. mycket för dig, mitt barn, och tikväl: hvad skalldu taga dig till utan mig? Frukta ej för mig, min mor. I en djup kärlek ligger ett förunderligt oberoende. Ett paradis på jorden med honom, eller utan honom döden, föregången af den mer eller mindre långa dödskamp man kallar lif.t Dessa voro inga särdeles lugnande samtalämnen för ett sjukrum. För att göra Gertrud rättvisa var det sällan så häftiga uttryck undföllo henne i hennes mors närvaro. Hon undertryckte varligen sina känslor med den jernhårda strängheten af sin starka vilja; men dessa sinnesskakningar och det beständiga tvånget tärde på hennes kraf: ter: Om sällskapet vid Andley Park kunde hafva sett. henne, skulle de hafva blifvitförvånade öfver: den förändring hennes utse ende undergått, och Mary Grey studsade ibland, då hon stundom såg en skymt af henne om söndagarne. FJERDE KAPITLET. En dag kom, på hvilken mrs Lifförd kände sig ännu svagare än vanligt. Hon skickade efter mr Erving, den katolske presten. i Stonehouseleigh, och han stannade-hos henne en lång stund. --Sedan begärde hon satt få sesin man. : Gertrud satt i toilettrummet, när han kom in. Hon kunde höra deras röster, ehuru dörren var stängd. Ett ord här och der nådde hennes öra. En gång Hörde honzsin mor:utropa: Nejsdetäricke möjligt — säg oatt-dw ej gjorde det.—-Er annan gång: Jag säger dig, Henry, att du har gjort orätt, mycket orätt. Du vet icke hvad du har gjort. Sedan hördes ett sakta