Aftonbladet – 5 februari 1862, sida 3

detjordisk: stad-med en stor hufvudgata och en mängd bigator på ömse sidöt om denna. Öfver alltsammans bar man en fullständig plankarta, hvarje väg är bekant och har sitt särskilda namn, och ofvan jord vet man alltid precist i hvilken del grufvan bearbetas och hvilka som arbeta. En hufvudsak för de bundratals arbeturne är anskaffandet af frisk luft, ventilationen; då hvar och en af. dem förbrukar 250 kubikfot luft i minuten; så: måste man draga försorg om att 30— 50.000 kubikfot luft bvarje minut införes i schaktet och fritt cirkulerar i de underjordiska gångarne, för att bortskaffa den ständigt sig samlande orena luften. -Svårigheten härvid. består i att tvinga luftströmmen att uppsöka alla delar, tilrock med de mest aflägsna, och icke lemna någon vrå al grufvan oberörd. Under naturliga förhållanden tar lufiströmmen den kortaste vägen; konsten tvingar honom att uppsöka den längsta, för hvilket ändamål en mängd konstgjorda hinder af trä, stenår eller murar äro anlagda; hvilka bryta och dela honom. Explosioner i stenkolsgrufvor förefalla värr ganska ofta, och i medeltaldö till följd af sådana omkring 1000 -menniskor årligen i England; störst är dödligheten i de små grufvorna, hvilkas egare icke kunna eller vilja göra så mycket för sina arbetares säkerhet. Deremot kan det ej förnekas, att arbetarne 3:elfva nästan alltid äro skulden till explosionerna, derigenom att de arbeta vid bart jus, i stället för att begagna den Davyska iampan, som tillkännager den annalkande faran, de:igenom att lågan brinner allt dunkare. En sådan explosions kraft är fruk:ansvärd, dånet deraf liknar kanondunder. Den kolbundna vätgasen är ej alltid den sarligaste fienden för gruffolket; ännu värre är kolsyran, som bildas genom explosionen ochi derefter uppfyller hela rummet. Manbar beräknat, att omedelbart genom explosioner blott trettio, men genom den bildade kolsyran (qväfning) 70 af 100 personer omk nma.