Aftonbladet – 5 februari 1862, sida 3

iger, eller jag måste bäfva för dig och för honom, som du så vansinnigt älskar. Ja, moder min!4 utropade Gertrud, fallande på sina knän och kastande sina armar om -hennes hals. Ja, jag bäfvar för mig sjelf, men jag vill gömma mig i din famn — vid detta hjerta, somhar Jidit: så mycket, som. har tålt och fördragit med så ädel ståndaktighet, vill jag lägga mitt värkände hufvud. Tala för mig, moder, hos Honom, :som du har älskat och tjenat från din ungdom. Nedkalla Hans välsignelse öfver. ditt egensinniga barn. Bed för henne om allt hvad som hon icke vågar bedja för sig-sjelf. Jag läste en gång om en qvinnaf), som syndat mycket och som, förskräckt öfver ett åskväder, lät ett psvlaigt barn stå öfver sig för att skydda henne för blixten; så, moder min, ville jag ställa dig. och dina lidanden och ditt tålamod emellan: mig och det straff; som mitt okufvade, upproriska hjerta förtjenår. Det är blott ett det fruktar — att förlora Adrien, och detta straff skulle i sanning vara större än det. kunde bära. Följande söndagen var den lyckligaste dag; Gertrud ännu upplefvat. Adriens närvaro meddelade henne en känsla af trygghet i hennes närvarande sällhet och en stilla försmak af framtiden, som hon ännu ej erfarit. : Han hade ett långt samtal med hennes mor, i hvilket han utvecklade för henne sina känslor, sina förhoppninga och planer. Så mycket, som var möjligt, meddelade han henne de slägt--och förmögenhetsförhållanden, som han sedan skulle framlägga för hennes man och.såg forskande i hennes ögon,. för att der få läsa det gillande, hvarom han bön) Madame de Montespan.