Aftonbladet – 5 februari 1862, sida 2

deras ömhet och skönhet, lik en skugga al sig sjelf, lik en ros efter, icke en regnskur men en storm, med dess blomstring och lif nästan flydda — allt, utom dess ljufva doft: så föreföll hon mig. Hvad jag gerna skulle vilja se henne! Jag talade med Lady-Bird derom, men hon var icke uppmuntrande. Bästa lady Clara, det finnes många lutande blommor i verlden, som ni kan upplifva och vederqvicka genom er närvaro; men decna darrar på sin stängel och till och med er andedrägt kunde vara olycksbringande: Men jag skulle andas så mildt och sakta? CEörsök inga experimenter, isynnerhet när ni ej vet huru sjukt minnet kan vara. Jag tror att jag möjligtvis skulle kunna göra godt. Han smålog och sade: Vår gamla tvist! alltid mera angelägen att göra godt än rädd att göra skada. Ja, jag står fast vid min tanke. Nå, säg mig nu: har jag skämt bort Lady-Bird, som ni förutsade? Ar hon icke mera förtjusande än någonsin? Alldeles förljusande nog, det må himlen veta! Hvad är det hos den flickan som förtrollar er så? Jag känner det för myc ket alt kunna beskrifva det.? Åh, hon är Lady-Bird; det är allt hvad hvad jag vet — hon är den finaste af otämjda varelser — den mest ljuft skygga, den mest qvinligt djerfva, den mest oskyldigt skalkaktiga af alla menskliga varelser; hvilken fågel har ni ej fångat, mr dArberg! hvilken skatt har ni j funnit under ett träd i en park! X I detta ögonblick kommo mrs Crofton och mr Latimer in till dem och, brummande på sitt vanliga sätt, futropade han: