Aftonbladet – 29 januari 1862, sida 2

vinder för eh god lagstiftning. Härigenom tår nu Preussen och har länge stått till iorra Tyskland i nära nog samma ställning som Piemont stod till norra Halien innan Javour kom till väldet. Både Preussen och Piemont hade med mycken ovilja blifvit yetraktade af de stater, som kunde komma fråga tt annexeras. Båda hade vunnit ch troligen med skäl rykte för en viss miitärisk styfhet. Båda bade betraktats med fund och såsom olämpliga att utgöra kärvan af en stor nation; men båda hade icke lestomindre ansetts såsom den enda möjliga öreningspunkten för en sådan. Den hufrudsakliga olikheten emellan Preussens ställing och Piemonts ligger i två omständigeter; den ena att Tyskland ännu icke höas af någon öfvermäktig stat, såsom Italien uf Österrike; den andra att Preussen ännu cke frambragt någon stor statsman, hvars omfattande politik kunnat göra hela Tyskand benäget att på en gång afskeda sina måfurstar och förena sig under en sådan tatsmans ledning. I sjelfva verket synes Tysklands en! et, ifall den någonsin komner till stånd, bli en regelbunden upplösing och hopfogning af rent politisk natur, 1å Italiens enhet deremot var frukten af en lötslig fusion och reorganisation under en näktig yttre tryckning. En gång erbjöds fven Preussen ett dylikt tillfälle, då nemlisen när i Mars 1849 Frankfurterföreamlinen utvalde förre konungen af Preussen till yska rikets ölverhufvud; men den fantastike monarken afvisade förslaget genom att vänskjuta saken till småfurstarnes enskilda ilja och godtycke. Tilläfventyrs var det n lycka att så skedde. Den ytterliga denokratiska hänförelse, som då rådde inom Fyskland-, skulle troligen hafva ombildat len nya myndigheten efter sitt eget beläte, fall konungen hade kastat sig i folkets arnar under sitt sträfvande att uppsluka sina må rivaler; och ingen demokrati skulle väl ia kunnat gestalta sig så hje!plös och så vårhandterlig som en demokrati under leding af tyska professorer. Och vi böra ingalunda beklaga det tröga ramåtskridandet af den liberala saken i Preussen, Så länge ingen minister med kicklighet nog att kunna lära verkställande nakten, alt den snarare vinner än förlorar i tyrka genom sitt beroende af folket, är det utan sin nytta, att den instinktlika vördnad ör den ärftliga monarkien, som är så allnän i Preussen, direkt ger styrka åt admiistrationen; att konungens ringa förmåga om statsman motväges af folkets vördnad ör hans person. Det är alltid ett kritiskt ;gonblick för en större stat, när folket förta gången blir maktens verkliga källa, och åframt icke, när detta ögonblick är komnet, en klass af statsmän uppkommit, som örsltå huru man kan styra folket genom olket sjeltt, och likväl styra det; så har nan att befara en anarki sådan som man mu ser den i Amerika. I Tyskland har den verkställande makten ännu icke lärt att stödja sig på folket, och vi tro, att förr än letta skett, män kunna uppträda, som förtå att framlägga en öppen och ärlig poliik till folkets godkännande utan att behöfva åta folket sjelft genomföra densamma. Och len förste, som lyckas häruti, skall sannoikt ännu lättare lyckas i attinskränka detta cangliga prerogativ, om hvilket den nuvaande konungen visar sig så ömtålig. Det gläder oss att se konungen af Preussen hafva nedstämt sin ton i afseende på lanska frågan och att han ögonskenligen wumera icke kastar sina blickar åt det hållet ör framkallandet af den kris, som skall beeda Preussen den erkända ledningen öfver Tyskland. Sådairt var ock alltid ett missag. Om Piemont hade sökt värfva italievarnes hänförelse genom ett gräl ned Schweiz ingående en omtvistad kanton, så skulle det ;j ha gjort något annat än hvad Preussen yntes vilja då det behandlade SchleswigTolsteinska frågan. såsom Tysklands stora råga. Det är vida bättre att organisera in arme samt emottaga en och annan liten rivillig uppoffring, såsom t. ex. den afherigens af Sachsen-Coburg armå, och att såunda bana väg för framtiden, än att ät reussiska — politiken vinna detta rykte ör småaktighet, som blefve den enda vinten af skrämskotten emot Danmark. Sanolikt skulle en vidtomfattande och högsinad yttre politik, hvartill tillfället under de io sednare åren tvenne gånger öppnats och örlorats, nemligen under kriget på Krim ch under det italienska fälttåget — hvilket kulle framhålla den preussiska författninens folkliga grundval i motsats till den sterrikiska — blifva det enda verksamma ösningsmedlet för de söndrade atomerna nom tyska folket. Och möjligen skulle ock, händelse Ryssland icke vill göra några ftergifter åt polackarne, ett tillfälle för reussen öppna sig att uppträda på detta åll såsom en beskyddare af Polens intresen — ett tillfälle, hvilket det kunde, i beraktande af den talrika polska befolkningen östra Posen, inleda med någon ädelmodig ftergift för egen del. Sådant skulle ställa less politik i en förmånlig dager i förhålande till Österrikes, hvilket aldrig vill släppa itt tag i Galicien och Krakau; och det kulle derjemte tillfredsställa det liberala artiet, såsom betecknande en afejord emanipation ilrån Rysslands inflytande. Allt etta är emellertid ej annat än spekulatio er. För framtiden måste dock flera tillillen erbjudas till en mera bestämd yttre NE NR I