Aftonbladet – 29 januari 1862, sida 2

Jag önskar att så vore; men jag kan och skall fara. eMen då kommer ni snart tillbaka? Jag vet icke. Man vet aldrig någonting här i verlden, finner jag. Det är blott att lefva för dagen. Ah, men vi kunna icke lefva utan aft få återse er; vi skola dö allesammans.4 Jag skall i alla händelser komma på er begrafning, mr Latimer.5 sOch icke på Mark Apleys? Stackars gosse, han kommer att dö först. Jag skall sträfva emot och så småningom. tyna bort. Men hvad tänker ni taga er till i detta förtrollade slott, dit ingen kan intränga? Har någonsin en menniska kommit in? Har ni, mr Redmond?4 O, ja, det har han, svarade hon hastigt. COfta nog. Han är mon pays, som de franska bönderna säga. SMan säger att ni läser ofantligt mycket. ?Hur vet man någonting om den saken?? Här komma lady Clara och den med undergång hotade Mark... Hon säger att hon måste fara hem i morgon!? Ja, hon sade mig det i morse, men jag vill icke tro henne. Dessutom bör -hon:ej resa förr än doktorn gifvit henne tillåtelse.? ?Jag måste, bästa lady Clara. Jag har skrifvit till mamma att skicka vagnen efter mig i morgon.? ?Då måste ni komma tillbaka så snart ni! kan, mitt käraste barn. Vi kunna ej vara er förutan.? : j Det sade jag henne just. Hon skall finna oss liggande här kringströdda, som döda flugor, om hon stannar för länge hemma. Kanhända att sir William Marlow öfverlefver :088 i det längsta och irrar Omkring huset som den sista menniskan. Marks vanligen strålande ansigie hade mul