Aftonbladet – 29 januari 1862, sida 2

nat. Han var förtretad öfver Latimers sätt mot Gertrud. Han kände att han ej hade hunnit längre i hennes ynnest, sedan hon kommit till Andley park; han var ej skarpsynt nog att upptäcka från hvad hållfaran botade, och var svartsjuk på det slags förtrolighet, hvari mr Latimer stod till henne, ehuru han var gammal nog att vara hennes far. Maurice var bedröfvad öfver hennes afresa och erfor likväl ett slags lättnad af den tanken, att hon åter skulle försättas i den enslighet, der ingen kunde nalkas henne. Han förskräcktes öfver sin egen sinnesrörelse, när någon annan man talade till henne; mr Latimers sätt, hans skämt om Mark voro honom outhärdliga. Om han kände detta redan, hvad :skulle det då blifva att vistas i samma hus, som hon, midt ibland sådant sällskap. Han skulle aldrig vara i stånd att beherrska sin nervösa retlighet. Det var bättre att hon reste. Han kunde hafva önskat alt påskynda henne. En gång inom Lifford Granges gamla murar, kunde han tänka på henne, drömma om henne, få se en skymt af henne då och då, och ingen annan skulle se hennes skönhet — ingen anhan skulle kalla henne Lady-Bird eller tala på skämt ont att dö-för hennes skull. Hvad rättighet hade de att skämta med en sådan tanke? Stackars Maurice, den var intet ämne till skämt för honom, Medan ban gjorde sin toilett till. middagen, klädde han dessa tankar i vers. efter sin vana och satte dem till en passionerad tysk melodi. Gertruds förestående afresa gaf anledning Lill mer eiler mindre uppriktiga, uttryck iaf saknad och mer eller mindre uppriktiga önskningar för hennes återkomst. Hon brydde sig ej särdeles om någondera. Lady Clara, som hon verkligen höll af,: visste hon var ledsen att mista henne, Ehuru i vissa